mnytt.se Mäklarnytt och Motornytt
Länge var den här helgen, helgen före midsommar, den helg Hultsfredsfestivalen gick av stapeln. Festivalen som på sin tid var Sveriges ohotat största och mest inflytelserika, än idag sannolikt den mest legendariska svenska festivalen, bjöd på många oförglömliga ögonblick genom åren. Därför ägnar i veckans helgtips åt tre av olika skäl legendariska festivalögonblick.
Babyshambles spelning på Hultsfred 2006 är en av festivalens mest legendomsusade och, åtminstone i rikspressen, skandalösa spelningar genom tiderna. Det är lätt att glömma för alla rubriker om missbruk och skandaler men vid den här tiden var Pete Doherty en av de mest hypade och uppburna artisterna bland fans av indie och garagerock, och det med all rätt. Musiken han gjorde under de här åren var briljant, inte minst det han gjorde med sitt tidigare band The Libertines under första halvan av 00-talet.
För gemene man blev han dock mer känd för sitt förhållande med supermodellen Kate Moss och hans omskrivna drogmissbruk än för sin musik. 2005 hade hans nya band Babyshambles släppt sitt första album, och drygt ett halvår senare var det dags för dem att kliva upp på Hultsfredsfestivalens näst största scen för sitt första Sverigegig.
Det var en på många sätt fruktansvärt usel konsert, men kanske just därför alldeles, alldeles underbar.
Först en timme efter utsatt tid, vid halv tre på natten, kunde bandet äntra scenen. Pete, som varit kraftigt påverkad redan när bandet några timmar tidigare landat på Arlanda, sluddrade, trasslade in sig i mikrofonsladden, kastade ut sin gitarr i publiken, ramlade ner från scenen, slogs med fotografer och krönte det hela med att efter spelningen gripas för narkotikabrott. Efteråt kallade pressen det för skandalspelning, och visst var det i många avseenden en tragedi vi fick bevittna den där ljusnande juninatten. Men i samma stund som refrängen i Fuck Forever exploderade i en våldsam eruption över publiken blev det för oss som var där en oförglömlig upplevelse.
Ett par år senare återvände Babyshambles till festivalen. Det blev en mer städad, betydligt tightare historia och en ur strikt musikalisk synpunkt betydligt bättre spelning. Men också betydligt mer lättglömd.
Tyvärr finns bara korta klipp av sisådär kvalitet av spelningen på youtube (det här var ju strax före smartphoneeran), men i länken ovan.
I början av augusti 1994, vid den här tiden hölls Hultsfredsfestivalen andra helgen i augusti, gjorde ett ännu okänt brittiskt band det börjat viskas en del om i initierade musikkretsar sin blott andra spelning utanför Storbritannien. Spelningen, som hålls på en mindre tältscen, har med tiden blivit en av festivalens mest mytomspunna. De karismatiska unga männen från Manchester skulle bara några veckor senare släppa sitt debutalbum, ett album som, skulle det visa sig, gjorde dem till superstjärnor. Bandet kallade sig Oasis.
Såvitt känt finns denna Oasis första Sverigekonsert inte bevarad för eftervärlden, men ovan hittar du en intervju ZTV gjorde med bröderna Gallagher i samband med besökt på Hultsfred.
På kvällen den 14:e juni 2001 stod det legendariska Göteborgsbandet Broder Daniel på Hawaiiscenen, Hultsfredsfestivalens största, och framförde odödliga klassiker som Whirlwind och I’ll Be Gone. Där och då riktades de flesta blickar mot bandets ikoniske sångare Henrik Berggren. Men redan dagen var det dags för bandets tanige basist, som hösten innan släppt en soloskiva, att ställa sig längst fram på scenen.
På eftermiddagen den 15:e juni 2001 drog Håkan Georg Hellström på sig sjömanskostymen och klev upp på samma Hawaiiscen han mindre än ett dygn tidigare klivit av och drog igång Magiskt men tragiskt (den syns dock inte i klippet då sändande ZTV hade för vana att använda första låten för att skruva in ljudet i sändningen). Kanske var det där och då, på festivalens största scen och i direktsändning på ZTV Håkan Hellström tog det slutgiltiga klivet till att bli den stjärna han exploderade till att bli den sommaren.
För festivalledningen hade det inte alls varit självklart att sätta Håkan på Hawaii, men det var ett beslut de knappast ångrat. Spelningen lockade mer publik till gräsplanen intill Hulingens strand än det årets stora internationella dragplåster Limp Bizkit (det här var verkligen en annan tid, vem minns ens Limp Bizkit idag?), Iggy Pop och Manic Street Preachers. För den unge basisten har det gått helt okej sedan dess.
Nicklas Remmegård
