Senaste nytt

Ekmans bisarrfest rundade produktionsstopp

I protest mot skatten på nöjestillställningar beslöt Sveriges filmproducenter i början av 1951 att stoppa all långfilmsproduktion. Den vid tiden så produktive – 1940-1960 snittade han två filmer om året – Hasse Ekman löste det på sitt eget lilla vis.

Han rundade stoppet genom att helt sonika klippa ihop bitar ur sina tidigare filmer till en ny film. Presenterad som att Föreningen för Fornfilmsforskning vid en utgrävning år 2248 hittat tusentals meter osorterad film som de sammanfogat i den store mästarens anda för att visa en Hasse-film så som den tedde sig 1950 är Dårskapens hus en sjövild historia där de vansinniga infallen avlöser varandra.

Idag mest ihågkommen som Göstas pappa var Hasse Ekman en av sin tids främsta svenska filmskapare. Outsinligt kreativ, aldrig rädd att prova nya grepp. Lätta komedier blandades med sorgsna dramer, alltid med en för Hasse typisk kvickhet i dialogen. I Fram för lilla Märta fick han publiken att skratta åt Stig Järrel i damkläder, medan 1950 års odiskutabla mästerverk Flicka och hyacinter är en sensibel skildring av sin samtids blindhet inför homosexualitet.

Bara året efter Flicka och hyacinter drar han sig i Dårskapens hus dock inte för rejält sunkiga skämt om ”homofilurer”. Dessa skämt kritiserades redan av sin samtid. Inte för sin homofoba karaktär utan för att de sågs som en skymf mot de karlakarlar till skådespelare som framställdes som homosexuella. Det går att konstatera att såväl skämten som kritiken mot dem åldrats illa.

En del sunkiga skämt till trots är Dårskapens hus som helhet ett älsk-värt absurt nonsens, inte utan släktskap med vad Knäppupp skulle göra senare under 50-talet. Ett intressant, sprudlande kreativt och ständigt roande formexperiment mer än en genuint bra film.

Filmstoppet pågick i tio månader. 
Nöjesskatten avskaffades först 1963.

Text: Nicklas Remmegård