När våren nalkas är vi många som beger oss ut på jakt efter loppisfynd. Borden, bodarna och bakluckorna är många gånger fyllda med mängder av porslin- och glasföremål av olika kända eller okända märken och av varierad kvalité. Själv förvånas jag ofta över hur enstaka föremål kan kosta så pass mycket, medan andra närapå skänks bort. Varför det är så beror i princip uteslutande på om det finns ett känt namn bakom objektet, och ett sådant känt namn är Arthur Percy.
Naturligtvis finns det en anledning till varför dessa namnkunniga formgivare kostar mer pengar än andra okända eller impopulära. I Percys fall beror det med all sannolikhet på hans sprakande färgval i kombination med det formmässiga mötet mellan traditionella och moderna stiluttryck. Han har beskrivits som (ibland alltför) trendkänslig vilket var en fördel för honom i en samtid då industrierna börjat knyta konstnärer till sig med målet att framställa ’vackrare vardagsvaror’ till ett lägre pris.
På det sättet knöts Percy till Gefle porslinsfabrik 1923 för vilken han kom att arbeta i över 30 år. Inledningsvis var Percys dekorer handmålade på flintgods i färger som blått, grönt och gult. Inspiration till godsets såväl färg som form hämtade Percy från äldre keramik från barocken och 1700-talet. En annan, något senare inspirationskälla var engelska serviser från 1800-talets mitt med tryckt dekor av exotiska motiv. Percy omsatte dessa till sitt eget uttryck vilket resulterade i serviserna Exotica, Tibet och Vinranka.
Likt många andra formgivare som var anställda vid industrierna vid den här tiden var också Percy engagerad i andra sammanhang där han arbetade med olika material. För Gullaskruf glasbruk ritade han servisen Reffla som har ett klassicerande uttryck och som är vanligast förekommande i rött, grönt och transparent. Också NKs textilkammare tog in Percy som formgivare för handtryckt textil.
Det går absolut att fynda Percys porslin och glas på loppisrundan, men mycket säljs också på auktion – ibland till stora belopp. Inte att förglömma är Percys konstproduktion, vilken var det som först ledde honom in på den estetiska banan och som han fortsatte arbeta med under hela sin karriär, och som inte minst engagerade honom de sista levnadsåren.
av Anna Englöf