Wiwen Nilsson – med fokus på formen

17 december, 2018 1,618 Views

Den funktionalistiska stilen karaktäriseras av att vara praktisk och utan överflödiga detaljer. Detta betyder dock inte – vilket kanske kan låta motsägelsefullt – att detaljer saknas. Tvärtom. Detaljerna ger föremålen dess karaktär. Wiwen Nilsson lär ha uttryckt tanken att ju enklare former ett objekt har, desto starkare är dess uttryck. Detaljerna var alltså mycket väsentliga för honom, liksom för andra funktionalistiska och modernistiska formgivare omkring 1930.

Det var först omkring just 1930 som Wiwen Nilsson fick sitt breda erkännande som silversmed och formgivare. På Stockholmsutställningen 1930 hyllades han som en av de stora svenska modernisterna, men vägen dit hade kantats av hård kritik. Som 26-åring debuterade han på Göteborgsutställningen och drabbades då av nedslående ord; kritikerna menade att han hade ett meningslöst formspråk som fick silvret att framstå som enkel plåt.
Som ung utbildade sig Wiwen i Tyskland, men han fick också erfarenhet i familjens verkstad i Lund. Det var denna verkstad som han sedan kom att överta 1927. Men dessförinnan sökte han sig till Paris där han umgicks i det modernistiska avantgardets kretsar. Här tog han starkt intryck av de senaste idéerna kring formspråk, och han fortsatte att utveckla sin egen estetik i riktning mot det geometriska stiluttryck som senare skulle göra honom berömd.
Sin riktigt stora publik mötte Wiwen Nilsson internationellt, då främst beundrad för sina smycken vilka bland annat visades upp på den stora världsutställningen i New York 1939. Där öppnade även 1940 en exklusiv butik som sålde Wiwens smycken tillsammans med glas från Orrefors och skulpturer av Carl Milles. Smyckena karaktäriseras, likt Wiwens övriga silverarbeten, av tydliga geometriska former och detaljer.
Wiwen höll fast vid sitt estetiska uttryck fram till sin död på 1970-talet, vilket gör att han sticker ut som formgivare. Vi kan fråga oss hur det var möjligt för honom att under flera decennier fortsätta i samma riktning, och varför hans föremål än idag – långt efter hans bortgång – är fortsatt efterfrågade. Sannolikt ligger svaret i att den modernistiska, och för Sveriges del funktionalistiska, trenden stått relativt fast.