När nyårsklockan ringer kommer hoppet smyga sig på

”Dom har inga hjärtan/dom har miniräknare”. Årets mest minnesvärda textrad återfinns på Malmöbandet Smisks album Salt i såren. Det är inte nödvändigtvis årets bästa album, definitivt inte det mest omskrivna, men ett av de nödvändigaste. Det har släppts långt mycket mer framåtblickande och musikaliskt nyskapande plattor under året, men få har lyckats ställa sig i så total opposition mot en tidsanda präglad av skötsamhet, repression, framgångsdyrkan och inrättande i arbetslinjens raka led.

Hos Smisk är skörlevnaden och dekadensen aldrig långt borta. I låtarna blir ruset, sexet och lättjan ett sätt – kanske det enda – att uthärda ledan i en värld där det enda som är heligt är åtta till fem. I en tid där den friska och sunda elevrådsordföranden blivit inte bara normen utan det ideal samhället dyrkar och ett ifrågasättande av arbetets mening upplevs närmast samhällsomstörtande, blir låtar om att supa hela natten och att ge kroppen en omgång som får läkarna att säga ”herregud, vad har du gjort?!” en motståndshandling.

Vid en första anblick kan Salt i såren tyckas spreta. En låt handlar om livet i Malmö, en annan om att åka tåg, en tredje häcklar uttrycket flickvänsmaterial, en fjärde dissar stockholmare. Vad som förenar dem är att de på olika vis gisslar en samtid där en gigantisk, multinationell kedja ses som en pigg uppstickare med kultfölje, där månadens erbjudande är allt vi har för att fylla själens tomrum och distraheras från kris, krig och klimatkollaps.

Det är en samtid som gör det svårt att känna sig hoppfull inför det nya året. Ett år då lågkonjunkturen av allt att döma får fullt genomslag, då det inte är osannolikt att Donald Trump åter väljs till amerikansk president, då fotbollslandslaget inte alls kommer få revansch för den så nesliga förlusten i senaste OS-finalen. Likväl vet man att när klockorna ringer på nyårsnatten kommer man stå där, lätt champagnelullig och känna det. Hoppet. Det jävla hoppet om att det kanske kommer en förändring.
Gott nytt år.

Text: Nicklas Remmegård. Foto: Unsplash

Dela på Facebook

Twittra

E-post