Varsam renovering ger gammalt hus nytt liv

När Märta Johansson och hennes man fann huset de letat efter hade det stått tomt i
nästan 30 år, och befann sig i ett skicka som var därefter.
– Jag hade längtat efter att rädda något, säger hon.

De köpte huset i början av 2020 och kunde flytta in först i juni förra året.
– Vi trodde det skulle gå fortare, säger Märta Johansson, men dels pandemin och dels orealistiska förväntningar gjorde att det tog längre tid än vi hade trott.

Sedan de fick nycklarna till huset har mycket hänt, både in- och utvändigt. Det förfallna ödehuset, som inte hade renoverats sedan 1930-talet, har steg för steg varsamt restaurerats. Utifrån är det tydligaste att man bytt panel och byggt nya skorstenar, samt den nybyggda glasverandan i gammal stil och en mindre utbyggnad där det tidigare fanns köksingång och skafferi. På insidan är det svårt att tänka sig att det för inte så länge sedan regnade in genom hål i taken. Man har försökt använda ursprungliga material i så stor utsträckning som möjligt och där det tillverkats nytt har man gjort det efter gamla förlagor.
– Vi har försökt behålla så mycket som möjligt av det gamla, säger Märta. Allt är inte gammalt, men det är naturliga material.

Ett exempel är att man använt lera där väggarna tidigare var klädda med kalkbruk. Det sistnämnda är väldigt svårt att arbeta med, och då var det en av hantverkarna som tipsade om lera.
– Det är ett jättebra material som jag verkligen kan rekommendera, menar Märta.

Vackra gamla trägolv är genomgående i huset. Många av dem är original, medan de på de ställen där originalgolvet inte gick att rädda fått lägga nytt. När de köpte huset låg linoleummattor på alla golv, och Märta berättar att det var lite nervöst att dra bort dem då de inte visste alls hur golven såg ut därunder.
– Det här var det första rummet där vi drog bort linoleumet, och vi tyckte det var så fint, säger hon med en gest mot sovrummets breda golvplankor. Så det har vi bara såpskurat.

Den största förändringen inomhus är dock i hallen. Där var innertaket bortom räddning, och istället för att ersätta det lät man det vara öppet upp till övervåningen. Det gjorde hallen luftigare och gav ett större ljusinsläpp på ovanvåningen.
– Det var min mor som sa ”ska ni inte ha det öppet?”. Det är den stora förändringen vi gjort, annars har vi försökt hålla det ursprungligt.

På ytterdörren i hallen syns ännu linoljefärgen från 1800-talet, på en innerdörr strax intill flagar plastfärg från mitten av 1900-talet. Exakt hur gammalt huset är vet de inte, men det har en lång och rik historia där varje ägare lämnat sina spår.

Härnäst väntar en uppfräschning av fönstren, de två återstående sidorna ska även de få nya panel, tankar finns på att anlägga en liten köksträdgård. Mycket är gjort, en hel del återstår. 

Märta menar att de lärt sig massvis längs vägen, och att det i ett hus som det här väntar nya överraskningar bakom varje tapet och under varje rutten golvplanka.
– Det var mycket skador, säger hon med ett leende, kanske var det tur att vi inte visste allt i förväg.

Text & foto: Nicklas Remmegård