mnytt.se Mäklarnytt och Motornytt
I årets sista helgtips blir det en förbisedd skiva att vintermysa till, tillfälle att minnas ett avsked och ett av årets bästa album som du förmodligen inte lyssnat på. Mycket nöje!
MUSIK Tipsa om en artist som tillhör våra allra största och framgångsrika? Om ett tre år gammalt album? Jodå, det är precis vad jag ska göra nu. I mitten av december 2018 släppte Håkan Hellström albumet Illusioner, inspelat ihop med Göteborgs Symfoniker. Trots att den är fullt i klass med hans bästa skivor, framförallt väldigt mycket bättre än allt han släppt efter Det kommer aldrig va över för mig, är det nästan skamligt förbisett. Kanske var det releasedatumet mindre än två veckor före jul som fick det att drunkna i bruset, kanske var soundet för långt ifrån hur Håkan vanligtvis låter, men det gjorde inget större väsen av sig när det kom, och har inte gjort det senare heller. Det saknar kanske en given hitlåt men är väldigt mycket just ett album, där helheten blir starkare än sin enskilda delar. Albumets förstasingel Vänta tills våren upplevde jag när den först släpptes som att Håkan snuddade vid att göra parodi på sig själv. En lätt pårökt Dylanpastisch där texten mest lät som att han lagt massa ord och fraser som ”låter Håkan” i en hatt och dragit dem slumpmässigt. Väl på albumet föll den på plats,
För mig har det, trots att det inte alls är ett julalbum, kommit att bli förknippat med julen. Mycket tack vare sitt släppdatum såklart, men också för att de stråkdominerade orkesterarrangemangen är så oerhört väl lämpade för en mörk kväll med tända ljus och en god julöl eller julmust i glaset. Min enda invändning är egentligen att orkestern hade kunnat trycka på ännu mer, att exempelvis låta det avslutande orkesterpartiet i Nordhemsgatan leder rakt in i himlen eller finalen Sjung högre växa sig än större, pågå längre, fortsätta in i evigheten.
Så har du en kväll över under julledigheten, slå på Illusioner, tänd ett par ljus, häll upp något mustigt eller värmande i glaset och luta dig tillbaka i soffan. Du kommer inte ångra dig.
MUSIK I kväll har det gått fem år sedan Kent gjorde sin allra sista konsert. På ett sätt skulle man kunna se det som kvällen då min generations ungdom slutligen dog. Kvällen då bandet som funnits med sedan barndomen och som alla, oavsett vad man tyckte om dem, på något vis behövde förhålla sig till. Bandet som oavsett om man ville det eller inte blev ett bakgrundsljud, ett soundtrack, till vår uppväxt, vår ungdom, våra vilsna steg ut i vuxenlivet. Den konserten finns i sin helhet på Youtube. Kvaliteten är sådär, det är uppenbart filmat från publiken, men det är omöjligt att inte drabbas av känslostormarna, av elektriciteten, av eruptionerna som varje enskild sång utgör just den kvällen. Alla de där låtarna som betytt så mycket under så lång tid. Laddningen i att alla de som räddats av dem, alla de allra mest trogna och hängivna vet att det är ett avsked, att när de sista tonerna klingar ut är det för absolut sista gången. Så såhär på femårsdagen, ta tillfället i akt att se den. Tänd dina röda ljus, och minns bandet som kallades för Sveriges största.
Du kan med fördel också passa på att se Per Sinding-Larsens klassiska dokumentär Så nära får ingen gå – ett år med Kent från 2001 på SVT Play. En film som 20 år senare är omöjlig att se utan tänka: ni skulle bara veta vad som väntar. Dessvärre verkar samme reporters Vi är inte längre där (sista åren med Kent) för närvarande inte finnas tillgängligt på nämnda plattform.
MUSIK Till sist vill jag också passa på att tipsa om en av årets bästa/roligaste skivor. Den redan i våras släppta Världens äckligaste rockgrupp är Malmögruppen Smisks debutalbum efter rad tidigare singlar och EP:s. Det är energisk punk med inte sällan barnförbjudna texter som pendlar mellan allt som är roligt med livet å ena sidan och tvåsamhetens tristess å den andra. En låt handlar om ett äventyrsbad, en annan om att bara vilja hångla, i en tredje får vi lära oss att ett gott knull förlänger livet/allting annat är efterblivet. I botten anas en samhällskritik, en antipatriarkal utgångspunkt, en kamp för bohemeriet i vår välkammade, antibohemiska samtid. Det är en kritik levererad med ett leende på läpparna, rå punk med en rejäl skopa självdistans.
Smisk kommer inte nomineras till några priser när galasäsongen kör igång, kommer aldrig toppa några försäljningslistor (ingen låt på albumet har fler än knappt 3300 spelningar på Spotify, de flesta under 2000). Men i en rimlig värld borde grammisen för årets textförfattare vara given.
Enda nackdelen med Världens äckligaste rockgrupp är väl att lysande debutsingeln Supa, knulla, sjuka sig imorn (med den manifestartade refrängen ”Vi är unga, vi är snygga, vi är jävligt arbetsskygga”) finns med på albumet. Det och att man får en fruktansvärd lust att se detta live. Det kan väl någon arrangör i närområdet se till att lösa 2022?
Med det ber vi att få önska god jul och gott nytt år. Helgtipsen tar nu ett uppehåll över jul- och nyårshelgerna och är tillbaka igen någon gång i januari.
Nicklas Remmegård
