Helgtips v. 40

Japansk film, ett verklighetens Mad Men i folkhemsversion och ett märkligt fascinerande personporträtt. I veckans helgtips blir det audiovisuella medier för hela slanten.

FILM För en tid sedan gjorde SVT en satsning på japansk film och en rad filmer från den uppgående solens land lades ut på SVT Play. Dessa ligger kvar på plattformen till nästa fredag, så har du inte sett dem är det hög tid att passa på. Kvinnan i sanden (1964) handlar om en lärare som under ett par dagars ledighet för att leta efter sällsynta insekter blir erbjuden att sova hos en kvinna i ett sandtag, nästa morgon upptäcker han att stegen är borta och inser att han är fast. En film man inte hade blivit förvånad om det hade gjorts Hollywoodremake av, vilket det såvitt jag vet dock inte har. Hollywoodversion har det däremot gjorts av den lika välbekanta som ruggiga skräckfilmen Ringu (1998), som ett par år senare gjordes som The Ring med Naomi Watts i huvudrollen. Originalet är både bättre och läskigare än nyinspelningen. Akira Kurosawas Rashomon (1950) är ett kriminaldrama berättat ur fyra olika perspektiv, där vi inte vet vem – om någon – vi kan eller ska lita på. Vad var det egentligen som hände i den där skogsgläntan? Asako I & II (2018) är ett originellt originellt romantiskt drama. Föräldrarna (1953) har kallats mästerverk och finns regelbundet på listor över tidernas bästa filmer. Ett förvisso relativt långsamt drama om generationsklyftor och hur traditionella japanska värderingar under åren efter kriget allt mer övergavs till förmån för mer västerländska ideal. Efter stormen (2016) av Hirokazu Kore-eda – en av vår tids främsta japanska filmskapare – är en rörande skildring av en far som vill vinna tillbaka såväl sin fru och son, och som i ett oväder när de strandsätts hos han mor ser sin chans. En liten bit vardagsdramatik, det räcker gott så.

DOKUMENTÄR Vi stannar kvar på SVT Play men växlar över till Öppet arkiv. Där finns nämligen den ganska ljuvliga halvtimmeskorta dokumentären Reklamfolk från 1966. Här följer vi livet och får möta människorna på en reklambyrå i Stockholm i mitten av 60-talet. Kanske skulle man kunna kalla det en sorts verklighetens Mad men, fast i en betydligt mindre glamourös, folkhemssvensk kontext. Det är en dokumentär som effektivt slår hål på fantasier om den så glittrigt sexigt reklamvärlden. Samtidigt är den stundtals fruktansvärt rolig, sannolikt utan att ha för avsikt att vara det.

Här finns en fantastisk scen där ljudspåret till ett reklaminslag spelas in och vi genom reklammannens trygga röst får lära känna fru Karlsson från Bagarmyra, medan en kollega som står strax bakom släpper mynt på ett bord eller river sönder ett papper för att med exakt rätt timing åstadkomma ljudeffekter. Det hade mycket väl kunnat vara en sketch från ett mer sentida humorprogram. Där hade vi också kunnat hitta den ständigt cigarrökande mediachefen, som både ser ut och låter som en karaktär skapad av Henrik Dorsin.

PERSONPORTRÄTT När vi ändå är inne på dokumentärer på öppet arkiv kan vi passa på att tipsa om en till. I Carl Gustaf heter jag möter vi kronprinsen, det vill säga vår nuvarande kung, Carl Gustaf i ett förvånansvärt nära och personligt porträtt. Han pratar öppet på ett sätt ingen kunglighet eller politiker skulle göra idag, släpper reportern och kameran närmre in på livet än Meghan och Harry skulle göra för alla pengar i världen. Inte en pressekreterare eller livvakt inom synhåll, det var en annan tid.

 Visst är det stundtals säkert tillrättalagt, och visst finns det ögonblick som känns så stelt onaturliga att det snuddar vid komik (som när kronprinsen ska visa hur vanlig han är och synbart obekväm promenerar runt i gamla stan) men på det hela taget är det ett fint porträtt av en till synes ganska introvert ung man, ännu omärkt av livet. Samtidigt blir programmet när man ser det idag, femtio år efter att det gjordes, helt oavsiktligt en spegling av hur världen och samhället förändrats. På gott och ont.

Det är ett porträtt som fascinerar, som för en nutida tittare känns märkligt avlägset.

Nicklas Remmegård