Helgtips v. 40

Japansk film, ett verklighetens Mad Men i folkhemsversion och ett mÀrkligt fascinerande personportrÀtt. I veckans helgtips blir det audiovisuella medier för hela slanten.

FILM För en tid sedan gjorde SVT en satsning pĂ„ japansk film och en rad filmer frĂ„n den uppgĂ„ende solens land lades ut pĂ„ SVT Play. Dessa ligger kvar pĂ„ plattformen till nĂ€sta fredag, sĂ„ har du inte sett dem Ă€r det hög tid att passa pĂ„. Kvinnan i sanden (1964) handlar om en lĂ€rare som under ett par dagars ledighet för att leta efter sĂ€llsynta insekter blir erbjuden att sova hos en kvinna i ett sandtag, nĂ€sta morgon upptĂ€cker han att stegen Ă€r borta och inser att han Ă€r fast. En film man inte hade blivit förvĂ„nad om det hade gjorts Hollywoodremake av, vilket det sĂ„vitt jag vet dock inte har. Hollywoodversion har det dĂ€remot gjorts av den lika vĂ€lbekanta som ruggiga skrĂ€ckfilmen Ringu (1998), som ett par Ă„r senare gjordes som The Ring med Naomi Watts i huvudrollen. Originalet Ă€r bĂ„de bĂ€ttre och lĂ€skigare Ă€n nyinspelningen. Akira Kurosawas Rashomon (1950) Ă€r ett kriminaldrama berĂ€ttat ur fyra olika perspektiv, dĂ€r vi inte vet vem – om nĂ„gon – vi kan eller ska lita pĂ„. Vad var det egentligen som hĂ€nde i den dĂ€r skogsglĂ€ntan? Asako I & II (2018) Ă€r ett originellt originellt romantiskt drama. FörĂ€ldrarna (1953) har kallats mĂ€sterverk och finns regelbundet pĂ„ listor över tidernas bĂ€sta filmer. Ett förvisso relativt lĂ„ngsamt drama om generationsklyftor och hur traditionella japanska vĂ€rderingar under Ă„ren efter kriget allt mer övergavs till förmĂ„n för mer vĂ€sterlĂ€ndska ideal. Efter stormen (2016) av Hirokazu Kore-eda – en av vĂ„r tids frĂ€msta japanska filmskapare – Ă€r en rörande skildring av en far som vill vinna tillbaka sĂ„vĂ€l sin fru och son, och som i ett ovĂ€der nĂ€r de strandsĂ€tts hos han mor ser sin chans. En liten bit vardagsdramatik, det rĂ€cker gott sĂ„.

DOKUMENTÄR Vi stannar kvar pĂ„ SVT Play men vĂ€xlar över till Öppet arkiv. DĂ€r finns nĂ€mligen den ganska ljuvliga halvtimmeskorta dokumentĂ€ren Reklamfolk frĂ„n 1966. HĂ€r följer vi livet och fĂ„r möta mĂ€nniskorna pĂ„ en reklambyrĂ„ i Stockholm i mitten av 60-talet. Kanske skulle man kunna kalla det en sorts verklighetens Mad men, fast i en betydligt mindre glamourös, folkhemssvensk kontext. Det Ă€r en dokumentĂ€r som effektivt slĂ„r hĂ„l pĂ„ fantasier om den sĂ„ glittrigt sexigt reklamvĂ€rlden. Samtidigt Ă€r den stundtals fruktansvĂ€rt rolig, sannolikt utan att ha för avsikt att vara det.

HÀr finns en fantastisk scen dÀr ljudspÄret till ett reklaminslag spelas in och vi genom reklammannens trygga röst fÄr lÀra kÀnna fru Karlsson frÄn Bagarmyra, medan en kollega som stÄr strax bakom slÀpper mynt pÄ ett bord eller river sönder ett papper för att med exakt rÀtt timing Ästadkomma ljudeffekter. Det hade mycket vÀl kunnat vara en sketch frÄn ett mer sentida humorprogram. DÀr hade vi ocksÄ kunnat hitta den stÀndigt cigarrökande mediachefen, som bÄde ser ut och lÄter som en karaktÀr skapad av Henrik Dorsin.

PERSONPORTRÄTT NĂ€r vi Ă€ndĂ„ Ă€r inne pĂ„ dokumentĂ€rer pĂ„ öppet arkiv kan vi passa pĂ„ att tipsa om en till. I Carl Gustaf heter jag möter vi kronprinsen, det vill sĂ€ga vĂ„r nuvarande kung, Carl Gustaf i ett förvĂ„nansvĂ€rt nĂ€ra och personligt portrĂ€tt. Han pratar öppet pĂ„ ett sĂ€tt ingen kunglighet eller politiker skulle göra idag, slĂ€pper reportern och kameran nĂ€rmre in pĂ„ livet Ă€n Meghan och Harry skulle göra för alla pengar i vĂ€rlden. Inte en pressekreterare eller livvakt inom synhĂ„ll, det var en annan tid.

 Visst Ă€r det stundtals sĂ€kert tillrĂ€ttalagt, och visst finns det ögonblick som kĂ€nns sĂ„ stelt onaturliga att det snuddar vid komik (som nĂ€r kronprinsen ska visa hur vanlig han Ă€r och synbart obekvĂ€m promenerar runt i gamla stan) men pĂ„ det hela taget Ă€r det ett fint portrĂ€tt av en till synes ganska introvert ung man, Ă€nnu omĂ€rkt av livet. Samtidigt blir programmet nĂ€r man ser det idag, femtio Ă„r efter att det gjordes, helt oavsiktligt en spegling av hur vĂ€rlden och samhĂ€llet förĂ€ndrats. PĂ„ gott och ont.

Det Àr ett portrÀtt som fascinerar, som för en nutida tittare kÀnns mÀrkligt avlÀgset.

Nicklas RemmegÄrd