Photo by Sincerely Media on Unsplash

Helgtips v. 27

Kultur- och nöjesredaktionen delar med sig av sina bästa tips inför helgen. Denna vecka slår vi rekord i otidsenlighet och bjuder på en stumfilmsspecial.

FILM Nyligen publicerade tämligen utmärkta sajten Filmarkivet.se inte mindre än fem digitalt restaurerade svenska stumfilmer från åren 1916-1923. Då de allra flesta svenska stumfilmer gått förlorade utgör dessa fem filmer, Norrtullsligan (1923); Thora van Deken (1920); Dunungen (1919); Balettprimadonnan (1916); Vingarne (1916), viktig

av vad som brukar kallas för den svenska filmens guldålder, då regissörer som Mauritz Stiller och Victor Sjöström gjorde filmer som nådde såväl konstnärliga höjder som en stor publik både i Sverige och internationellt. Just Stiller, som var den som upptäckte Greta Garbo, står bakom två av de nu restaurerade filmerna, Balettprimadonnan och Vingarne. Dunungen bygger på Selma Lagerlöfs novell med samma namn. Norrtullsligan är en filmatisering av Elin Wägners bok, med manus av Hjalmar Bergman.

I rollistorna finns sedermera välkända, i vissa fall legendariska, namn som Tollie Zellman, Inga Tidblad, Hugo Björne, Gösta Ekman med flera. Flera av dem i tidiga roller.

De fem restaurerade filmerna finns att se på Filmarkivet.se (länk)

FILM Även SVT gör en satsning på stumfilm i sommar. Utöver de Chaplinfilmer vi skrev om för några veckor sedan visas även de tyska megaklassikerna Nosferatu och Doktor Caligaris kabinett (som SVT av oklar anledning kallar bara Doktor Caligari) på SVT Play.

Dessa tidiga skräckfilmer är idag inte särskilt läskiga, med omkring hundra år på nacken är vad som då var effektiva skrämseleffekter åldrats, men de var med och satte ramarna för genren och etablerade skräckfilmen som konstriktning. Därav är de än idag filhistoriskt viktiga, för att inte säga helt centrala verk.

Doktor Caligari har ibland kallats den första riktiga skräckfilmen Allra mest berömd är den kanske för sina visuella kvaliteter och sitt suggestiva bildspråk. Den expressionistiska, snudd på surrealistiskt mardrömslika scenografin spelar väl med berättelsen om en mordisk sömngångare och att det hela berättas som ett fasansfullt minne. Det är ett visuellt uttryck som liksom trycker sig på, och som ännu in i våra dagar utgör ständig inspiration till hur skräckfyllda drömsekvenser eller fantasivärldar gestaltas.

Vampyren i Nosferatu må emellanåt se lite gulligt bortkommen ut snarare än skrämmande, och han befinner sig ganska långt från den klichébild av filmvampyren som skulle komma att etableras i och med Bela Lugosis tolkning av Dracula tiotalet år senare. Likväl är den här vampyren på allvar träder fram som filmfigur, och mycket av det vi senare kommit att förknippa med filmvampyren etableras här. Bland annat är det här vi för första gången på film se en vampyr dödas av solljuset.

Skådespeleriet i båda filmerna är toppklass. Max Schrecks isats som Greve Orlok/Nosferatu är en av erans mest legendariska, och Conrad Veidt som sömngångare Cesare står inte långt efter. Därtill introduceras här flera grepp som är vanliga än idag. Doktor Caligaris kabinett är ett exempelvis ett för filmen tidigt exempel på använding av ramberättelse, tillbakablickar och sluttwist.

Det är filmer man måste ha sett. De finns båda på SVT Play fram till 10 augusti.

FILM Det som imponerar mig mest med stumfilmer är inte sällan skådespeleriet. Även om textskyltar förvisso förekommer kräver det enorm skicklighet att utan dialog gestalta det din rollfigur känner, upplever och uttrycker utan att det blir mim. Aldrig gestaltas rädsla som när du inte kan skrika, eller kärlek när du inte kan klä den i ord. Ett mer lättsamt exempel på detta är en film jag först upptäckte genom ett avsnitt av Kalle Linds storartade podd Snedtänkt (Ur filmhistoriens dammiga hörn, publicerat december 2014) och som kommit att bli en av mina absoluta favoritstumfilmer: The Mystery of the Leaping Fish.

I denna bisarra komedi från 1916 spelar Douglas Faibanks detektiven Coke Ennyday, en sorts parodi på Sherlock Holmes med ett för sin karaktär synnerligen talande namn. När filmen börjar sitter Coke Ennyday vid sitt skrivbord. Uttråkad, glåmig. Så injicerar han en spruta med kokain, och blir genast på mycket bättre humör. På väggen hänger hans mat-, sov- och knarkklocka (inte utan att man funderar på om Rune Andreasson hade sett The Mystery och the Leaping Fish när han skapade Skalmans mat- och sovklocka), spänt över bröstet har han som ett patronbälte med sprutor, på skrivbordet står en stor behållare märkt kokain. Han kommer en smugglarliga på spåren, hittar deras opium som han glatt sätter i sig. I slutet av dagen är det kokainet som räddar dagen och, spoiler alert, hjälper honom att besegra filmens skurkar.

Hur filmen togs emot av sin samtid är oklart, men hade den gjorts idag hade den antagligen inte varit okontroversiell. Kanske hade den kallats skandalfilm, beskyllts för att glorifiera droganvändning. Det är till inte ringa del just vad som gör den så sevärd idag. När vi nu i många decennier levt i ett samhälle med restriktiv syn på narkotika blir det obekymrade förhållande till knark som visas i filmen, hur det knarkas med gott humör och ingen svart tragik kan skymtas ens om man skulle titta på den med Hubbleteleskopet en kontrast som förstärker filmens absurda kvaliteter. Det känns så främmande att det här överhuvudtaget har kunnat göras som en Hollywoodproduktion med en av stumfilmserans allra största i huvudrollen, att det bara därför blir väldigt roligt. Ser man den för första gången och inte vet vad som väntar sitter man bara och gapar, undrar vad sjutton det är man tittar på och kommer på sig själv med att skratta högt.

Så vad har det här med de skådespelarprestationer jag nämnde inledningsvis att göra? Douglas Fairbanks är strålande i rollen som Coke Ennyday. Hur han med bara kroppsspråk och mimik lyckas gestalta såväl den gråa glåmigheten som euforin, hur han lyser upp efter att ha satt sprutan i armen. Det komiskt lätt överdrivna minspelet, det studsande, snudd på dansande rörelsemönstret. Det är enastående hur han helt utan ord lyckas förmedla Coke Ennydays skiftande sinnestillstånd, och samtidigt vara fruktansvärt rolig.

The Mystery of the Leaping Fish finns i sin helhet på Youtube.

Nicklas Remmegård