Helgtips v. 19

Det må vara klämdag och åtminstone för en del långhelg, likväl är det fredag och här kommer veckans helgtips från kultur- och nöjesredaktionen.

BISARRFEST  När 1951 inleddes gick den svenska filmbranschen ut i strejk. I protest mot den 1919 införda skatten på nöjestillställningar (den så kallade nöjesskatten) beslöt Sveriges filmproducenter att stoppa all långfilmsproduktion. Detta drabbade givetvis publiken som inte nåddes av några nya svenska filmer, men i ännu högre grad de som arbetade inom filmen och nu stod utan såväl arbete som inkomst. Vissa, exempelvis Ingemar Bergman, löste det genom att göra reklamfilm, andra fick hanka sig fram bäst de kunde. Den under de här åren ständigt så kreative Hasse Ekman löste situationen på sitt eget vis.

Han rundade filmstoppet genom att helt sonika klippa ihop flera av sina tidigare filmer till en helt nya historia. Resultatet blev den fullkomligt vansinniga bisarrfesten Dårskapens hus. I filmens enda nyinspelade scen, anmärkningsvärt nog i färg, presenteras ramhistorien: Föreningen för Fornfilmsforskning har vi utgrävningar i Stockholm år 2248 påträffat tusentals meter film av mästaren Hasse Ekman. Filmremsorna var i oordning men man har sammanfogat dem till en film som man hoppas ska spegla hur en typisk Hasse Ekman-film tedde sig på 1940-talet. Det är sedan den filmen vi får se.

Sedan följer en hejdlös historia, full med vansinniga infall och bisarra vändningar. Allting präglat av Hasses sprudlande kreativitet och kärlek till filmkonsten. Filmen orsakade viss kontrovers när det begav sig. Inte för att den rundade filmstoppet, utan för att det höjdes röster för att Ekmans agerande var respektlöst mot skådespelarna som fått sina dramatiska scener tagna ur sitt sammanhang och ihopklippta till simpel fars. Den vid tiden kände kritikern Robin Hood (signatur för Bengt Idestam-Almquist) såg det även som ett klavertramp att karlakarlar som Edvin Adolphson och Gunnar Sjöberg genom klipp nu tycktes kärlekskuttra med varandra över telefon. Det är lätt att konstatera att varken scenen i fråga eller den dåtida kritiken mot den har åldrats särskilt väl.

Överhuvudtaget finns scener i filmen som med dagens glasögon är mer än en smula problematiska, men det vore å andra sidan konstigt om en film med 70 år på nacken är i samklang med de värderingar vi har idag. Samhället förändras, om 70 år kommer även det som idag känns progressivt och självklart ha åldrats och blivit mossigt. Men lyckas man lägga 2020-talsglasögonen åt sidan och acceptera att normerna såg annorlunda ut 1951, utan att för den skull omfamna dåtidens värderingar, har man stundtals hysteriskt roligt. Handlingen är inte mycket att orda om, den som fullt ut hänger med i den förtjänar någon form av pris, men det är en film full av infall och absurda inslag. Möjligtvis mer av ett intressant formexperiment och tidsdokument än en genuint bra film, men underhållen blir man.

Filmstoppet pågick fram till hösten 1951 då långfilmsproduktionen återupptogs. Nöjesskatten avskaffades först 1963.

Dårskapens hus finns nu att se på SVT Play fram till 9 juni.

Nicklas Remmegård