Hur summerar man 2020?

21 december, 2020 796 Views

Mnytt erbjöd mig att vara gästkrönikör och bad mig skriva en årskrönika om verksamheten 2020.
– Ja, det låter rimligt, sa jag, ogenomtänkt.

För ärligt, hur ska man ens försöka summera ett år som 2020?
När man zoomar ut och försöker titta på 2020 i ett helikopterperspektiv, så blir det lite som att sitta i en av väldigt många vagnar på en bergochdalbana med tusen olika spår och en slumpgenerator som sköter spårväxlingen.

Vi tar det från början.
2020 startade med en stor framtidstro utifrån ett entreprenörsperspektiv.
Historierna vittnar om fulla orderböcker, beläggningsrekord på hotell och konferensanläggningar, mängder av inplanerade aktiviteter och event låg redan permanent markerat med bläck i kalendrarna. Vintern skulle snart ta slut och det var äntligen dags att ta det där ”nästa steget” med sin verksamhet.
Men vi kom inte riktigt dit, i början av mars började vi på allvar förstå att det där viruset som fram till nu varit så avlägset, ända bort i Kina, även hotade att lamslå vår del av världen. Fall efter fall av smittspridning och rusande dödssiffror rapporterades i all möjlig media och hjulen bromsades in, eller rent av stannade.
Jag tror att var och en av oss, på ett eller annat sätt försökte greppa bilden av vad det var som verkligen höll på att hända, fast det hade redan hänt. Likt ett skräckscenario på bästa Hollywoodmanér
spred sig den där fladdermusens bacillusk runt hela jordklotet.
Vi skulle få veta att det snart var under kontroll, att det inte var någon större fara med inresande som besökt platser som hade dokumenterats som riskzoner.
Nejdå, ni behöver inte sitta i karantän, kör hem och gå till jobbet. Så länge du inte känner något symtom så är det ingen fara.
Vi fick veta att barn inte smittar och att det endast var farligt om man tillhörde en så kallad riskgrupp. Vi fick veta att med Sveriges strategi skulle vi snart uppnå flockimmunitet och faran vara över. Idag vet vi bättre, vi vet att det inte var så enkelt.

Det här handlar inte om att lägga skuld på någon överhuvudtaget, jag är övertygad om att alla personer som jobbat med restriktioner och försök till att hindra smittspridning och dödsfall gjort det efter bästa förmåga och tagit beslut utifrån den fakta man hade att tillgå för stunden. Det är så himla lätt att sitta och vara efterklok, som i så många andra situationer.

Men åter till verkligheten – Desperation är innovationens moder.
Ingen kan väl påstå att det egentligen finns något gott i allt elände den här fladdermusen har ställt till med, men man kan ändå imponeras av människors förmåga att ställa om och tänka till. Jag vet inte hur många strålande exempel vi kan påvisa här i vår lilla stad där olika entreprenörer har haft förmågan att se nya möjligheter i en begränsad värld, men det är många.
Jag tycker det är imponerande, i vissa lägen har man bara två alternativ.. ge upp eller försök igen på nytt. Det kanske också är så att vi behöver tvingas till nytänkande för att bryta gamla mönster och vanor?
Men tyvärr, det finns också de som trots all ansträngning, omställning och försök till överlevnad helt enkelt inte kan hålla ut när hela verksamheten är byggd på det som för stunden är mer eller mindre belagt med näringsförbud. Här vill jag påstå att rikets skyddsnät inte riktigt stått upp för verksamheter som är oerhört hårt drabbade av regelverk och uppmaningar.

Jobbar du med besöksnäring, event, mässor, publik-kultur osv. osv så är det praktiskt taget omöjligt att hålla skutan flytande när ingen kan, får eller vill köpa dina tjänster eller varor.
Att välmående livsverk raseras på mindre än 6 månader och det egentligen inte är någons fel, när det inte finns någon att skylla på. Det måste kännas väldigt bittert.
Nu är inte jag en person som tycker att staten ska skicka pengar åt alla möjliga håll hursomhelst, men jag vill tro att effekten och signalen av restriktioner hade varit betydligt mer greppbar för gemene man om det hade varit möjligt att stötta de verksamheter vi idag inte ”ska” besöka. Ett grundbidrag för att hålla näsan över vattenytan under en begränsad period.
Gym, frisörer, klädbutiker etc. som är beroende av direkt konsumentkontakt.
Möjligheterna till statligt stöd är begränsade när det kommer till mindre privata verksamheter och är/var dessutom beroende av bolagsform.

Jag upplever ett dubbelt budskap som är svårt att förhålla sig till som individ, å ena sidan uppmanas vi att inte interagera fysiskt, i till exempel en butik…i nästa mening får vi veta att det är av yttersta vikt för överlevnad att vi gör det.
Och det i sig är inte konstigt, det handlar ju om existens för respektive näringsidkare, både privat och i bolaget.
Jag skulle vilja veta, handen på hjärtat, hur många av alla ”stanna hemma/ stäng allt”-personer där ute som verkligen skulle hålla sig hemma själva om det betydde noll kronor i inkomst. Alltså ingen ersättning från arbetsgivaren, inga pengar från A eller försäkringskassan, endast löpande kostnader som fortsätter att strömma in.

Men med det sagt så är det fortfarande en pågående pandemi därute, vad eller hur vi personligen ställer oss till det är inte relevant.
Människor dör, människor dör för att de själva eller andra gör medvetna eller omedvetna val utifrån rådande situation som bevisligen gör att viruset fortfarande har fäste. Delar av sjukvården går på knäna och mängder av människor mår riktigt dåligt.
Vi kan alla bli lite bättre på att göra smarta val, hålla lite mer avstånd, avstå en sak till under en begränsad period.
Och du, börja med dig själv.

Vad blev det här för text egentligen?
Typ ingenting om verksamhetsåret som det var tänkt att handla om.
Jag passade på att skriva av mig lite när jag hade chansen helt enkelt.
Men vet ni, vi gör så här. Nu lägger vi det här åt sidan en stund och passar på att njuta av jul och nyår. Annorlunda javisst.
Sämre? Det vet vi inte förrän efteråt, det kanske till och med blir bättre än någonsin?

Vi tar oss an 2021 med öppna armar, vi vet redan nu att det nya året inte rivstartar med samma positiva känsla som senast det begav sig, men vi ska tillsammans ge oss tusan på att det slutar ännu bättre.