STCC-mästaren Mikael ”Smörjern” Karlsson visar upp troféhyllan som pryder konferensrummet hos Allson, här finns både hans och kollegan Emil Perssons pokaler.

Omväxlande karriärresa för STCC-mästaren från Åtorp

Ungefär när sommaren skiftade till höst stod det klart att Mikael ”Smörjern” Karlsson säkrat titeln i årets STCC-mästerskap, som i år för första gången – och som världens första nationella touringcarmästerskap – kördes helt med eldrivna bilar. Den hittills största framgången i en karriär som spänner över decennier.

– Vi kände på de första testerna att vi kunde vinna, vi var mycket snabbare än de andra teamen redan där, säger Mikael.

Första gången Mikael Karlsson satte sig i en tävlingsbil var det i gokart för, som han uttrycker det, hundra år sedan. Mikaels farsa hade kört både gokart och rally tidigare, och han hade en kompis vars familj också hade hållit på med motorsport som fick honom att börja köra.

– Vi började ihop, och han var snabbare än mig då, ler han och berättar att det tog tre år innan han vann sin första gokarttävling.

– Jag tror det var bra. Man måste lära sig förlora, man ser i andra sporter också att de som det gått för bra för i början inte klarar motgångar.

Han berättar hur det blev en livsstil, hur han och hans far kuskade runt i en ombyggd husbil till tävlingar runt om i landet, att han fick kompisar inom sporten som han fortfarande umgås med. Ett år när han var 15-16 år tog han 18 pallplatser på 23 tävlingar, och började känna att han ville satsa, att det skulle kunna bli något.

– Man ville nå så långt som möjligt, säger han.

Han gick över till racing i början av 90-talet och beskriver det som att skulle det hänt något skulle det ha varit då. Karriären ledde ut i Europa, han fick ett kontrakt i Tyskland.

– Men då kom det en schweizare som betalade mer, säger han med ett skratt.

Vandringspokalen som går till mästaren i STCC är en rejäl pjäs, nu finns Mikael Karlssons namn ingraverat bland de tidigare mästarnas.

– Motorsport är en dyr sport, man måste kunna sälja sig själv för att ragga pengar och sponsorer, och det har inte varit min starkaste sida.

Med några uppehåll fortsatte ändå karriären. Runt millennieskiftet körde han Formel 3 – den roligaste bil han kört – och vann både SM och NM, ett par år senare var han åter ute i Europa och körde Formel Renault i konkurrens med förare som backades upp av Formel 1-team med alla resurser det innebär.

– Vi körde det lite familjärt, och så kom F1-teamen och körde sina grejer, det blir lite skillnad. Men jag vill inte ha det ogjort.

Därefter följde ett långt uppehåll i racingkarriären då han istället lade fokus på familjeföretaget Allson som man vid det laget börjat få snurr på. En verksamhet han menar har stora likheter med motorsporten i det att det handlar om att hitta rätt människor, att få ett lag att funka.

– Det blir mycket fokus på förarna, men teamet runt om är minst lika viktigt. Det gäller att omge sig med bra folk vad man än sysslar med. Jag brukar säga att Formel 1 är den ultimata lagsporten, de skarpaste hjärnorna ihop med de bästa atleterna.

Det var också delvis tack vare jobbet med att driva Allson han efter 17 år gjorde comeback på racingbanorna. Medarbetaren, och sedermera svågern, Emil Persson körde så kallad legendsracing och genom det kom man i kontakt med Lennart Bohlin, man fixade spons till Emil och Mikael köpte legendsbilen. Därefter följde ett par år i STCC innan han åter bestämde sig för att pausa karriären.

– Jag skulle inte ha kört något i år, men Tobbe (Tobias Brink som driver teamet Brink Motorsport, reds. anm.) ringde och frågade om jag ville köra den tredje bilen i teamet, och efter lite funderande tackade jag ja.

Det blev en fullträff. Teamets förare slutade etta, tvåa och trea i sammandraget och var, med undantag för premiärhelgen på en tillfälligt byggd bana i Göteborg, snabbast hela säsongen från de inledande testerna och fram till finalracet.

– Mina största konkurrenter har varit mina teamkompisar, konstaterar Mikael och menar att framgången i mycket bygger på att teamet var bäst förberedda inför säsongen då man redan året innan börjat prova ut däck och göra simuleringar.

– Det är skarpa hjärnor som är med i teamet.

Mikael hade ledningen inför sista racet men motorsport är en oförutsägbar sport där en påkörning eller ett oväntat tekniskt fel snabbt kan ändra förutsättningarna, så han ville inte ta ut något i förskott.

– Jag sade till mekanikern på finaldagen att det blir vad det blir. Jag ledde och kunde ta det lugnt, men kände att det är då det händer något så man får gå för det.

I mångt och mycket är det tävlandet som drivit honom, som han tyckt varit roligt, både på banan och i den civila karriären. Att bygga upp något, skapa ett lag, mäta sig mot andra, vinna, hela tiden sträva efter att bli bättre.

– Man kan välja när man vill vara med och tävla, och alla är bra på något, det gäller bara att hitta vad.

Tankar på en fortsättning med ytterligare ett år i Brink Motorsport och STCC finns, men inget är ännu påskrivet och klart.

– Teamet vill köra med samma uppställning och det vore roligt att försöka försvara titeln, vi får se vad som händer.

Mikael Karlsson firar segern (foto: Brink Motorsport)

Text och foto: Nicklas Remmegård