mnytt.se Mäklarnytt och Motornytt
Efter många herrans år i USA är det äntligen dags att göra Sverige osäkert igen. Full av förväntan styr jag kosan mot Östergötland och konstaterar snabbt att statens numera avskaffade klimatbonus haft effekt. Elbilarna avlöser varandra i en strid ström längs E4:an och den omtalade räckviddsångesten tycks vara botad. Allt har nämligen en ände utom korven som har två och bara tanken gör mig sugen på en kokt med bröd.
Men först svänger jag av till en välkänd bilhandlare för att titta på utbudet och få en pratstund om marknadsläget. I den stora hallen finns mängder av nya och begagnade bilar – men inga säljare. Efter att ha strosat runt en bra stund utan att någon sett mig hostar jag till bara för att väcka uppmärksamhet. När det inte hjälper ropar jag: hallå, är det någon här?
En yngre kille tittar fram bakom en glasvägg, lägger ner gaffeln med spagetti och torkar ketchup från munnen. ”Vad vill du?” frågar han förstrött och klickar på sin mobil. På min fråga om han har någon bättre begagnad bil med 3-4 år på nacken och få mil på mätaren rycker han på axlarna. ”Kanske det, du får kolla själv” och nickar sedan ut mot bilhallen. Vad hade jag förväntat mig? Tja, att säljaren engagerat sig och visat mig några tänkbara objekt att titta närmare på. Killen hade uppenbarligen månadslön.
I affären bredvid siktar jag in mig på ett nytt tangentbord till datorn. Väl förberedd med såväl tillverkare som modellnummer tänker jag för mig själv att det blir en enkel match. En tjej i röd skjorta frågar om hon kan hjälpa till. Jag blir jätteglad och tar episoden i bilaffären som en engångsföreteelse. Jag visar en bild på tangentbordet och svaret blir: ”tangentborden finns utmed väggen längst bort, det är bara att du går dit och letar”. Hon kunde ju i alla fall försökt anstränga sig, men inte…
• • •
När det äntligen är dags för bensin i tanken och en varmkorv i magen svänger jag in vid min vanliga mack i Motala. Det är lunchtid och utanför står minst tio personer och rycker i dörren som till min stora förvåning är låst. Däremot sitter det en liten felstavad lapp på rutan med texten ”kommer tillbaka straxt”.Efter en kvart har de flesta av kunderna gett upp hoppet men jag håller ut, nyfiken på vad som ska hända. Plötsligt öppnas dörren och den försenade kassörskan mumlar något om att kollegan från morgonpasset inte orkade jobba över.
På värmeplattan snurrar några uttorkade korvar och jag blir rekommenderad en oaptitlig sak med cheddar och chili eller ost och bacon. När jag i stället beställer en helt vanlig kokt med bröd tittar tjejen på mig som om jag kom från en annan planet och pekar på tjusiga menyer som mer platsar på en restaurang än bensinmack. Det blir ingen korv i Motala trots att magen protesterar. Vi gasar i stället vidare mot Linköping eftersom man alltid kan lita på Biltemas ”vurre” för en femma.
• • •
Glad i magen siktar jag in mig på närmsta bankkontor eftersom min gamla bankdosa måste förnyas. Väl där informerar en dam vänligen men bestämt att jag inte bara kan dyka upp hur som helst – utan måste ringa och boka tid i förväg. Okej, säger jag och går tillbaka mot bilen med mobiltelefonen i högsta hugg. ”Du har plats 165 i kön” säger telefonrösten entonigt innan samtalet bryts. Var i hela friden har det fina svenska kundbemötandet tagit vägen?
Carl-Ingemar Perstad,
CNP:s USA-korrespondent / © CNP AB
