mnytt.se Mäklarnytt och Motornytt
Det är fredag igen och ytterligare en härlig helg står för dörren. Självklart gör vi på Mnytt vårt bästa för att bidra till helgkänslan med veckans helgtips.
FILM Tidigare i veckan visade SVT den klassiska spionfilmen Spionen som kom in från kylan (1965) – givetvis baserad på John le Carré-romanen med samma titel – som nattfilm. Orkade du inte sitta uppe och se den då kan du istället passa på att se den på play i helgen. Huvudrollen spelas av Richard Burton i vad som brukar anses som en av de allra bästa insatserna i den karriär som trots att han avled blott 58 år gammal blev lång.
Spionen som kom in från kylan går att se i ytterligare en vecka, till och med 28 april.
KONST Edith Södergran är, med all rätt, en av det svenska språkets mest älskade poeter. Mindre känt är att den finlandssvenska modernisten också var en duktig fotograf. Förra helgen öppnad Rackstadmuseet i Arvika utställningen En annan Edith där flera av hennes fotografier visas. Utställningen är väl värd ett besök, du har till 27 augusti på dig.
TV Parallellt med premiären av David Batras program Sov gott om sömnproblem rullar SVT Play nu ut Sov-tv. Det beskrivs som ”receptfria sömnpiller 1963-2014 som med fördel konsumeras under täcket med nattmössan på”, kort sagt riktigt tråkig tv som får dig att somna. Det hela är givetvis skämtsamt menat, men det säger ändå något intressant om vad vi i dag betraktar som tråkigt. Här finns debatter om valsystemet, inslag om Karin Boyes tonårsdiktning, fågelprogram. Det är svartvitt, långsamt och faktiskt inte ett dugg tråkigt.
För mig väcker det snarare frågor kring när vi började tycka att kunskap, människor som vet vad de pratar om, bildning och tv som både kräver något av och vågar lita på tittaren är tråkigt? Varför är ett initierat meningsutbyte om konkurrens på tv-marknaden att anse som tråkigare än dagens hetsiga och ärligt talat ofta ganska korkade tv-debatter som mest går ut på att skrika högst? Visst, det är inte särskilt actionfyllt men de inslag som här presenteras som tråkiga är tv för vuxna, som får Agenda att likna ett barnprogram i jämförelse. Man går på djupet, tar tittaren på allvar och låter människor som har kunskap tala till punkt. Det är tv för oss som tycker att den sentida inkarnationen av Fråga Lund är alldeles för spexig.
Det finns en ironi i att det i den ovan nämnda debatten om konkurrens på tv-marknaden från tidigt 60-tal uttrycks farhågor om att konkurrerande tv-bolag snarare än mångfald och att olika behov tillgodoses ska leda till blott en jakt efter att maximera tittarantalet. Det skulle kunna argumenteras för att en sådan jakt efter tittare är en del i att den typen av lite långsam tv som talar till intellektet snarare än känslorna inte längre görs.
Titta gärna på Sov-tv, men inte för att det är tråkigt (det är det inte) och får dig att somna, utan för att det säger något om vår samtid. Det säger något om infantiliseringen av offentligheten, om hur förväntningarna på publikens förkunskaper sjunkit. Varför har det blivit tråkigt att pröva sina tankar och lära sig något?
Nicklas Remmegård
