Man minns det knappt men för inte ens ett år sedan var pandemirestriktionerna ännu högst påtagliga. Publikantal begränsades, krogars öppettider likaså. Vaccinpass krävdes både här och där. När de lyftes i februari gick en våg av lättnad genom samhället. Vi kunde börja leva igen. Det var en lättnad som förtogs när Putin bara ett par veckor senare invaderade Ukraina och vad som lär kommas ihåg som skitåret 2022 tog sin början.
Utöver kriget har vi sett skenande inflation, elprischocker och apkoppor. Vi har sett en sommar med extremhetta i Europa med rekordtemperaturer och torka som följd, i Indien var det så varmt att fåglar föll döda från skyn. Fast det hade vi praktiskt nog glömt bort när det blev dags för valrörelse här hemma. Björka gick till Färjestad, och Anders Bagge var skrämmande nära att vinna Melodifestivalen.
Men låt oss istället minnas ljusglimtarna. 2022 var ändå året då…
…en öl med smak av punschrulle lanserades.
…Sverige slog nytt rekord i antal medaljer i vinter-OS varpå en egensinnig skridskoåkare blev ny nationalidol.
…Jocke Berg helt överraskande släppte ett soloalbum som, inte alls lika överraskande, visade sig vara alldeles utmärkt, och Tomas Andersson Wij gav oss sitt mästerverk Boken om Jean.
…en 73-åring i England efter ett helt liv i utanförskap fick sitt första jobb.
…Varan-TV återkom med en ny, givetvis lysande, säsong.
…varken Coldplay eller Hov1 släppte nya album.
…folket i Iran, och i skrivande stund även Kina, gett sig ut på gatorna i massiva protester mot de auktoritära regimerna.
Visst kommer vi höra en hel del om både Putin och klimatkrisen även 2023 och visst kommer vi fortsätta sucka över samtidens dumhet. Men låt oss hoppas att vi om ett år kommer kunna se tillbaka och konstatera att ljuspunkterna blev betydligt fler än svårigheterna. Vi slipper ju i alla fall genomlida en valrörelse.
Text: Nicklas Remmegård