Helgtips v. 50

Bara en vecka kvar till jul och gnistrande härligt vinterväder utanför fönstret. Med ett nytt nummer av Mnytt i brevlådan har du helgens läsning kirrad, så här kommer tips om vad du kan titta och lyssna på när du gosar ner dig under filten i soffhörnet.

SERIE I veckan snubblade jag lite slumpmässigt över arbetsplatskomedin Your pretty face is going to hell när jag scrollade efter något sevärt på streamingtjänsterna. Serien om demonen Garys jobbvardag i helvetet visade sig vara en liten pärla. Visst har man sett humor byggas kring arbetsplatsproblem som konkurrens mellan kollegor och krävande chefer förut och det uppfinns kanske inte direkt några hjul här, men att allt utspelas i helvetet, att chefen är Satan själv och att arbetet går ut på att plåga syndares själar ger det hela en lätt absurd inramning som gör att det ändå känns fräscht. Den premissen ger också möjlighet till en relativt rå humor som kanske inte riktigt hade flugit i andra sammanhang. Med avsnitt som inte är mer än 10-11 minuter långa är det perfekt att klämma in som ett avbrott i julstöket. Eller kanske när barnen tittar på julkalendern?

Tre säsonger finns på HBO Max.

MUSIK Något annat jag snubblat över i veckan Jacob Öhrvalls album Hjärnan av och smajlet på, som släpptes tidigare i månaden. Albumtiteln och omslaget hade lätt kunnat förleda en att tro att det är outhärdligt spexig musik, men det vore att missta sig. Denna åtminstone för undertecknad nya bekantskap bjuder på mycket trevlig, Göteborgsindiedoftande pop på svenska vars texter förvisso bär ett stråk av humor men aldrig så det tar överhanden. Och det handlar då om underfundig ironi snarare än plojiga flabb. Utmärkt ny popmusik.

FILM Under mellandagarna – eftersom helgtipsen nu tar  några veckors uppehåll tar jag mig friheten att blicka lite framåt i tiden – visar tv-kanalerna mängder av filmer i både sina linjära kanaler och respektive streamingtjänst. Vill man, och för många är det en jultradition lika viktig som pepparkakor, kan man knäppa på tv:n när man vaknar och sedan se på film efter film tills det är dags att gå och lägga sig. Två filmer i alla fall jag ska titta på är Anderssonskans Kalle och Anderssonskans Kalle i busform från tidigt 70-tal. Julen handlar mycket om nostalgi och för mig är dessa två filmer barndomsnostalgi i sin renaste form. När jag föddes hade de redan ett drygt tiotal år på nacken, men vi hade dem på VHS, inspelade från någon tv-visning, när jag växte upp och såg dem gång på gång. Jag kommer definitivt inte tycka de är lika bra nu, och det jag uppskattar i dem kommer vara annat än då. Då visste jag inget annat än att det medverkande var de rollfigurer de porträtterade, nu kan jag se vilka jäkla kanonnamn som finns i rollistan när jag läser den med den film- och nöjeshistoriskt intresserade blick jag lagt mig till med sedan jag växt upp. Sickan Carlsson och Sten-Åke Cederhök såklart, men där finns också Gus Dahlström, Hjördis Petterson, Erik ”Kar de Mumma” Zetterström och många fler som när filmerna gjordes egentligen sedan länge passerat sin verkliga storhetstid. På många sätt kan nog de båda filmerna sägas utgöra en nostalgisk blick tillbaka till vad den svenska filmen en gång var. Baserade på revykungen Emil Norlanders ungdomsroman om pojkstreck från 1901 och med namn från 30- och 40-talens filmer i rollistan, utspelar sig i vad man får anta vara 1930-talet eftersom det i en av filmerna ingår en visning av 1935 års Smålänningar (även det en utmärkt film för övrigt, och en typisk förgasarfilm) är det ingen vågad tanke att regissören Arne Strivell, född 1926, velat göra filmer som dem han mindes från sin egen barndom. Som en dröm om ett sorglöst då som aldrig existerat annat än i backspegeln. Att det är just Smålänningar de tittar på i filmen skänker för övrigt det hela en viss metanivå då Sickan Carlsson, som spelar Anderssonskan, hade den kvinnliga huvudrollen i den filmen. Det är alltså sitt eget nära 40 år yngre jag hon kommenterar. För just Sickan innebar filmerna om Anderssonskans Kalle för övrigt något av en återkomst på vita duken. Hon hade vid det laget inte medverkat i någon långfilm på över tio år, och trots att hon levde ända till 2011 gjorde hon inte heller mer än några få filmroller därefter. Man kan nog anta att hon kände sig ganska nöjd efter att ha snittat mer än en film om året i nära 30 år under perioden 1932-1961.

Vilka filmer ska du själv se i jul?

Med det önskar vi alla läsare en god jul och ett gott nytt år! Helgtipsen är tillbaka igen efter helgerna.

Nicklas Remmegård