Senaste nytt

Helgtips v. 46

Idag, 18 november, är det hundra år sedan en av tidernas främsta och mest upphöjda författare gick ur tiden. Därför ägnar vi veckans helgtips helt åt denne litteräre titan: Marcel Proust.

LITTERATUR Att Marcel Proust är en av världslitteraturens stora behöver knappast sägas. Född ett par månader efter det för Frankrike så förnedrande nederlager i fransk-tyska kriget 1870-1871 växte han upp (och levde större delen av sitt liv) under den period som brukar kallas La belle epoque, en period som ekar i hans verk. Proust hör till de där författarna de flesta känner till men många inte läst, en av de där som man vet att man borde ha läst men inte riktigt kommit sig för. Det gäller inte minst hans storverk På spaning efter den tid som flytt. Den första volymen av På spaning publicerades 1913 (i svensk översättning av Gunnel Vallquist först 1964), och var då tänkt som första delen av tre. I och med första världskrigets utbrott försköts utgivningen av den andra delen (den kom ut först 1919) och under tiden hann romanen svälla betydligt i omfång. När Proust dog hade fyra av de sju delarna getts ut, och redigering och utgivning av de återstående volymerna översågs av Marcels Prousts bror Robert. Den sista delen, som till stor del skrevs vid samma tid som den första, gavs ut 1927 (på svenska 1982). Det anses vara en av de främsta, mest betydelsefulla romaner som skrivits, och den påverkan På spaning haft på senare litteratur går inte att överskatta.

På spaning efter den tid som flytt kan med sina långa, snirklande meningar, sitt enorma persongalleri, sina många utvikningar, omständligt detaljerade beskrivningar och näst intill obefintliga kapitelindelning tyckas svårtillgängligt. Jag skulle vilja hävda att så inte alls är fallet, trots att en då och då citerade men såvitt känt tämligen obekräftad uppskattning säger att bara omkring 1,5% av de som börjar läsa den första volymen också läser ut den sista.

Visst, om du aldrig läser böcker och har Zlatanbiografin som din största läsupplevelse är det inte På spaning du ska börja med, men har du någorlunda läsvana och lite tålamod är det inga större problem att ta sig igenom hela romanen. Kanske är det just tålamodet som får många att ge upp, eller så tycker man det räcker när man läst romanens i särklass mest berömda scen – den med madeleinekakan. Den återfinns redan i den första volymens första del. En annan förklaring kan vara att du behöver läsa den första volymen för att riktigt komma in i Prousts litet omständliga prosa och berättande. Den som läser vidare blir dock rikligt belönad. Jag ska inte försöka mig på någon analys här, det finns en anledning till att det är ett verk som varit och är stoff för oräkneliga avhandlingar, böcker, artiklar, dokumentärer, diskussioner och seminarier. Men vi kan konstatera att det är ett mångtydigt verk, av vilket det kan göras ett närmast oändligt antal läsningar. Litteraturvetaren Laura El Makki skriver i sitt förord till antologin En sommar med Proust (jag ska återkomma till den nedan) att:

”Den talar om existensen, om minnets språng, om subtila mänskliga relationer, om förälskelsen tvetydighet, om fantasins välsignelser och om konsternas skönhet. Här kan var och en lägga in sina drömmar, känna igen sina glädjeämnen och rädslor och rentav upptäcka en och annan sanning.”

Man skulle kunna lägga till att den även talar om kärlekens smärta, om fantasins förbannelse och tidens obönhörliga gång. Om mode och modernitet och nostalgi, om erotiken och längtan, samtidigt som den på ett andlöst vackert språk skildrar La belle epoques parisiska societet och sällskapsliv. Den går, som sagt att läsa på många, många olika sätt, alldeles för många för att det ska vara möjligt att täcka in här. Det är en makalös läsupplevelse.

Har du inte tid eller ork att plöja hela På spaning, den är trots allt ganska mastig med sina sju volymer och totalt omkring 3000 sidor, finns mycket annat både av och om Proust. Det första, ofullbordade, romanförsöker Jean Santeuil kan du skippa om du inte är Proustnörd och vill grotta ner dig i allt han gjort. Den har sina poänger, men känns väldigt mycket just som ett första försök och som en förövning till vad som komma skulle. Däremot är novellsamlingen som heter just Noveller väl värd att läsa. Även här förebådas På spaning i val av teman och motiv, men i ett mer behändigt format. Utvikningarna är färre, detaljrikedomen något mindre, meningarna inte riktigt lika långa, men likväl finns det mesta av det vi förknippar med Proust där. Kan med fördel läsas som en introduktion av dig som är osäker på om du vågar ge dig på På spaning direkt eller om du först vill bekanta dig med den arme Marcel.

Lite mer för nördarna men väl så intressant är brevsamlingen Brev i urval som sammanställts av Maria Hjorth och Britt Wilson Lohse. Det är helt enkelt vad det låter som, ett antal av de tusentals brev Marcel Proust skrev under sin levnad. Från ett brev han skrev till sin mormor som femtonåring till de korta meddelanden hans gode vän och älskare Reynaldo Hahn skickade Prousts vänner och bekanta vid hans bortgång i november 1922. Just Hahn är mottagare av några av de mest intressanta breven, skrivna med inslag av vad översättaren kallar ”deras gemensamma lekspråk”, inte minst ett brev adresserat till Reynaldo Hahns hund Zadig. Att alla mottagare kort presenteras så man kan hänga med i vilka de är (många av namnen är trots all bortglömda idag, om de ens då hörde till det allmänna medvetandet) är en styrka, medan en svaghet är att man ibland gärna hade läst det brev Proust svarar på för att få ett tydligare sammanhang. I det stora hela ger det dock en inblick i personen Proust, och påminner oss inte minst om den brevskrivarkonst som gått förlorad.

En personlig favorit vid sidan om På spaning är essän Om läsning, där Proust inspirerad av John Ruskin tänker om just läsning och dess betydelse. Även här går att se linjer till På spaning, men framförallt är det en kärleksförklaring till läsningen och vad den kan innebära. Därtill innehåller den en av de ljuvligaste förstameningar jag vet, och som alla som någon gång i sin barndom drabbats av läsningens magi: ”Det finns kanske inga dagar i vår barndom som vi upplevt så fullständigt som dem vi trott oss lämna utan att uppleva, dem vi tillbringat med en favoritbok”.

Vill du läsa om Proust snarare än av Proust finns en uppsjö titlar att välja på. Det har skrivits många, många hyllkilometer om Proust och hans verk genom åren, allt från snustorra akademiska avhandlingar via mängder av biografier till små, personliga reflektioner. Alains de Bottons Låt Proust förändra ditt liv är antagligen den mest kända och spridda Proustboken, men personligen skulle jag istället vilja slå ett slag för den lilla antologin En sommar med Proust som kom för några år sedan. Här har ett antal skribenter – författare, biografer, akademiker – som alla ägnat sig åt Proust på ett lättillgängligt vis bidragit med varsitt kapitel på olika teman i På spaning. Här finns kapitel om tiden, om kärleken, om fantasin och mycket mer. Sammantaget visar de hur rikt Prousts stora verk är och vilka olika läsningar av det som går att göra. Och inte minst inspirerar det, för dig som mot förmodan ännu känner dig tveksam att läsa Proust ger En sommar med Proust den sista knuffen för att våga ta steget.

Proust må ha varit död i ett århundrade, men han kommer läsas, diskuteras och hitta nya läsare i många sekel framöver.

Nicklas Remmegård