2021 – Ett år att minnas?

Hur kommer vi egentligen minnas 2021? Som året då Sverige fick sin första kvinnliga statsminister, eller som året då vi länge fick gå hem från krogen innan kvällen ens hunnit börja?

Kanske minns vi lättnaden när vaccinsprutan äntligen satt i armen, eller tomheten efter OS-finalen i fotboll. Kanske minns vi 2021 som året då Akademien chockade världen med att utse en Nobelpristagare, Abdulrazak Gurnah, som fick till och med kultursidornas experter att sitta som fågelholkar (men läs honom för all del, han är bra). 

Antagligen har de flesta av oss redan glömt bort vad vi hade för strumpor i förrgår och i alla fall 25 av bidragen i Melodifestivalen.

Kanske kommer vi, trots att nästan ingen märkte när det hände, minnas det som året då regeringen i den heliga brottsbekämpningens namn föreslog att ge polisen helt bisarra befogenheter till övervakning utan brottsmisstanke. Eller kommer 2021 bli ihågkommet som året före det jävla kanonåret 2022?

Vad vi kommer ihåg vet vi först i efterhand. De långa linjerna och stora skeendena blir tydliga först med perspektiv, bilden av en tid skapas i backspegeln. Med lite distans kan vi se vad som var typiskt för 80-talsmodet eller Göteborgssoundet, hur politiska beslut är präglade av sin tid, hur ideal förändras, vad som var snabbt övergående trender, vad som blev beständigt. 2021 har exempelvis rapvarianten drill varit omskriven, men om det är 20-talets chillwavevåg eller något som kommer påverka popmusiken över tid  återstår att se.

Det enda vi kan veta med någorlunda säkerhet är att vi om några år sitter där med årtalsfrågan i bit för bit och tänker, vaccinsprutan … var det 2020? Eller 2019? Kanske 2022? Tills någon, inga namn nämnda men antagligen min far, chansar på 1999.

Till sist: De bästa böcker jag läst i år är En kvinnas blekblå handskrift av Franz Werfel och César Airas Samtalen. Läs, bara läs.                       

Text: Nicklas Remmegård.