mnytt.se Mäklarnytt och Motornytt
Ännu en vecka går mot sitt slut. Vi bidrar som vanligt med ett knippe tips inför helgen.
POP Kanadensiksa Béatrice Martin har under namnet Cœur de pirate har på fem tidigare album gett oss utmärkt elegant pop på i huvudsak franska. Redan 2008 års debut var imponerande med en samling pianobaserade låtar i för sin tid typisk singersongwritertappning. Allra mest lyckad är dock sex år gamla Björn Yttling-producerade Roses, där franskan blandas ut med en dryg handfull låtar på engelska, bland annat Cast Away och The Way Back Home som i denne skriftställares mening hör till det starkaste hon spelat in. En skiva som också innebar ett steg framåt rent musikaliskt då det tidigare ganska typiska singersongwritersoundet gavs en mer dramatisk inramning på ett sätt vi känner igen från andra Yttling-produktioner. Soundet på Roses har ett tydligt släktskap med hur exempelvis Lykke Lis Wounded Rhymes låter.
I dag släpps Cœur de pirates sjätte album Impossible à aimer, faktiskt det andra för året efter helt instrumentala pianoskivan Perséides som kom i våras. Soundet vilar tryggt i det hon hittade på Roses och sedan utvecklat vidare, men tar också nya vägar och drar emellanåt mot både disco och elektroniskt influerad pop, medan en låt Le monopole de la douleur flirtar med debutalbumets pianopop.
En skiva väl värd en lyssning i helgen, och en artist du bör bekanta dig mer med.
FILMHISTORIA Tidigt på kvällen, strax efter klockan sex, imorgon lördag visar SVT2 en dokumentär om den filmgenre som brukar kallas screwball. En inte helt lättdefinierad genre men som enkelt uttryckt är en typ av rappa amerikanska komedier fyllda av kvicka repliker från en period på 1930- och 40-talen. Screwball – komedins skruvade klassiker är ett måste för alla som har bara ett uns intresse för film- och nöjeshistoria, och för alla som vill förstå var dagens Hollywoodkomedier har sina rötter.
Krockar dessvärre med nästa tips på listan, men går som tur är att se på Play ändra till våren.
SPORT Det är ingen hemlighet att den enda idrott undertecknad verkligen, verkligen bryr sig om är när BIK Karlskoga spelar hockey. Efter att inte ha sett dem göra det sedan pandemin drog in och stängde arenorna för publik är det äntligen dags igen på lördag. Jag skulle ljuga om jag sa något annat än att jag är exalterad inför att få gå på hockey igen. Särskilt när väntan gjorts extra lång av att BIK inlett serien med sex raka bortamatcher.
Det kommer vara underbart att kliva uppför betongläktaren igen, se vilka av de som brukar stå på ”min” sektion som är kvar, känna dofterna, höra ljuden. Av allt att döma blir det sista säsongen på den kära läktarsektionen bakom hemmalagets avbytarbås. Sedan byggs den stora ståplatsläktaren om till sittplats som en del av den stora renoveringen av Nobelhallen. Nödvändigt säger vissa, ett lyft tycker andra, sorgesamt säger jag som mer eller mindre växt upp på den där ståplatsläktaren och tycker det är så och därifrån hockey ska upplevas. Desto större anledning att kräma ur det sista och verkligen njuta, för sedan kommer det inte längre vara riktigt detsamma, inte längre riktigt på riktigt.
Men oavsett var i hallen du brukar se din hockey, oavsett om du brukar se hockey överhuvudtaget, oavsett om du ens är från Karlskoga eller någonsin sett ett par skridskor är det en match du inte vill missa. Hemmapremiär, första matchen med publik på över ett och ett halvt år, ett hemmalag som inlett serien strålande med fem segrar på de sex första matcherna. Lördagkväll i Nobelhallen. Det kommer bli fantastiskt.
Nicklas Remmegård
