Brandman Jan Andersson har lämnat efter 2043 larm

I 46 år och tre månader har Janne Andersson varit en av dem som dygnet runt är beredda att rycka ut vid brand eller olyckor.
– När jag började så var vi 1250 personer som jobbade i verket. Många var med som deltidsbrandmän så det blev en naturlig sak, säger han.

Lyssna på kort intervju i P4 Värmland

 Den som vill bli deltidsbrandman idag måste klara en rad tester och dessutom gå utbildning under ett antal veckor. Men för drygt 40 år sedan var det lite andra krav.

– Jag fick åka till Kristinehamn och träffa brandchefen. Han frågade om jag kunde simma och sen fick jag göra en läkarundersökning och visa att jag såg bra, skrattar han.

Rutiner, kunskaper och erfarenheten fick han skaffa sig tillsammans med mer erfarna kollegor under åren.

De första åren låg brandstationen i Spruthuset innan den nya stationen byggdes 1976 och när larmet gick tjöt det i alla sirener i ”verket”.

– Det var portvakten som fick meddelande på telefon och tryckte på larmknappen. Sen kunde det även ringa på hemtelefonen, mobiler fanns ju inte på den tiden, berättar han.

Att få vara med där det händer och göra en samhällsinsats har varit viktigt för Janne. Under sina aktiva år har han varit med om 2043 larm och haft drygt 550 jourveckor, och det har blivit både skratt och tårar.

– Den värsta branden var den i Nässundet där en familj drabbades, sådant sitter kvar länge, säger han.

Men åren har också bjudit på dråpliga situationer. Som när SOS anropade och berättade att det fanns två förkylda boaormar i ett brandhärjat hus eller när en befarad brand visade sig vara en puttrande hembränningsapparat. Han minns också barnet med andningsproblem som blev så rädd för de stora figurerna i brandkläder att han började skrika för full hals vilket löste problemet. En gång blev han utlarmad till en persona med befarat hjärtstopp, men hur man än letade så fanns det ingen person. Det visade sig att han redan för ett par dagar sedan åkt till sjukhuset.

– Det är ju sånt som kan vara roligt efteråt, men just då i situationen är det såklart stressande, säger han.

Att lösa uppgifter tillsammans i skiftlaget ger en stark sammanhållning, menar han.

– Vi blir som en stor familj där alla känner varandra väldigt väl. Efter otäcka larm så sätter vi oss alltid och pratar igenom händelserna. En del kan tycka att det är lite jobbigt, men det är styrkeledarens uppgift att se till så att alla får prata av sig, säger Janne, som nu gjort sin sista dag på Storfors brandstation.

– Jag tycker att jag har gjort mitt nu. Det ska bli skönt att ha lediga kvällar och helger, säger Janne, som är oroad för kårens framtid.

– Få personer jobbar i Storfors på dagtid och har samtidigt ett jobb där de kan komma ifrån när det larmar. På nätterna finns det fler naturligtvis, men ofta måste de kanske ge sig av tidigt för att pendla till andra orter och då blir det även svårt att ha nattjour, säger han.

Problemet gäller alla små orter och stationschef Per-Erik Andersson menar att både företag och kommunen måste ställa upp och släppa personal.

– Det är ju för att trygga den egna kommunen. Om vi inte kan ha folk på plats så förlorar vi viktiga minuter, säger han.

Enhetschef Peter Karlsson tar ett exempel från Filipstad där Wasabröd fick hjälp från kåren i Lesjöfors.

– De insåg så småningom att de fått en fantastisk resurs på företaget i och med att så många blev utbildade. Självklart kan ett företag ha nytta av att personalen också är utbildade brandmän, säger han.

Janne har varit styrkeledare sedan 1986 och stationschef Per-Erik Andersson säger att han är ”100-procentig”.

– Som styrkeledare måste man se alla personer utifrån deras kunskaper och man behöver vara lyhörd. Janne är lugn, pålitlig och erfaren, en duktig styrkeledare helt enkelt, säger Per-Erik.

Själv säger Janne att han har haft ett bra skiftlag. Styrkeledaren är först på plats och har bara kort tid på sig att besluta hur situationen ska hanteras.

– Det gäller att man kan lita på varandra när det blir kritiskt och att man kan se en lösning direkt eller diskutera fram den snabbt. Jag har haft bra gubbar i gänget, säger Janne, som nu fått hjälmen sågad mitt itu.

En halvan för hans egen vägg och den andra för stationens.

– Jag kommer att sakna mycket av det här och kamratskapen, men samtidigt är det rätt tid att ge sig och släppa fram nya förmågor, säger han.

Text och foto: Eva Wiklund