Jan Guillous senaste romanserie ska bli tio böcker lång och skildrar hela 1900-talet i en släktsaga. Nu kommer han till Storfors för att prata om bok nummer nio; den andra dödssynden som handlar om girighetens 1980-tal.

Jan Guillou ser fram emot bokprat i Storfors

– Inspiration, det är ett blufford för latmaskar!
Det säger Jan Guillou som hittills skrivit 51 böcker. Den 21 november kommer han till Storfors för att prata om sitt författarskap och sin senaste bok; Den andra dödssynden.

Att Jan Guillou är en produktiv författare råder det inga tvivel om, men hur lägger man upp sitt jobb för att lyckas publicera en bok per år? Och hur angriper man ett så stort ämne som ett helt århundrade?
Det visar sig att disciplin är en av hörnstenarna, samt nyfikenhet, struktur och förmågan att tänka lite utanför boxen.
Jan Guillou jobbar allra bäst när mörkret faller. Sena kvällar och gärna nätter är ett arv från tiden som småbarnsförälder.
– Då fanns det ingen annan tid, man var tvungen att vänta tills det var tyst och lugnt i huset, säger han och pekar på forna tiders stora författare som helt självklart hade hjälp med markservicen.
– Vi som tillhör 68-generationen har naturligtvis deltagit i hushållsarbetet, hämtat barnen på dagis och så vidare. Precis som det ska vara, säger han.
Att skriva böcker handlar för honom aldrig om inspiration. Han betraktar sitt författarskap som vilket arbete som helst och jobbar ett eftermiddagspass och ett kvällspass. Fem och en halv månad tar det att få en bok klar och som gammal journalist har han inga problem att jobba mot en deadline.
Efter varje bok unnar han sig en mer ostrukturerad tillvaro.

– När jag är klar med en bok infaller, till min frus stora förtret, en period av förvirring, tankspriddhet och melankoli. Jag brukar mest flyta omkring ett tag, skrattar han.

Jan Guillou gillar att få träffa sina läsare efter ett halvår ensam med sin text.
Fotograf Anna-Lena Ahlström


Det senaste projektet är den gigantiska romansviten om hela 1900-talet där man får följa släkten Lauritzen.
– Det är ett stort ämne och det gäller att vara ekonomisk när det gäller researchen, säger Jan, som ritar de stora svepen men också dyker djupare i vissa detaljer.
Hela idén till bokserien växte fram under en promenad med hustrun, som också är hans förläggare
Med en fundering över varför inte samtida författare skriver en familjesaga i tre generationer för att skildra hundra år, satte hon bollen i rullning.
Det gav honom en rejäl bit historia att bita i; från järnvägsbyggandet i början av århundradet förbi två världskrig och den första månlandningen, genom den tekniska revolutionen och demokratins framväxande fram till terrorism och digtal utveckling.
Ett grepp för att skildra första världskriget på ett hanterbart sätt blev att placera hela handlingen i Afrika med Tanzania och Kenya i fokus.
– Det blir mindre förutsägbart eftersom läsaren inte har hela handlingen klar för sig, säger han.
Ett annat grepp för att skilda andra världskriget blev att redan i seriens första del skicka tre norska faderslösa pojkar till Tyskland för ingenjörsutbildning. Genom att senare låta dem gifta sig med kvinnor ur den tyska överklassen, och ännu senare bli politiska flyktingar i Skandinavien fick han en helt ny vinkel att jobba med.
– Jag grep mig an det hela med en blandning av övermod och eufori, säger han.
De allra roligaste böckerna i serien för författaren själv har varit de två första.
– Jag var ju helt obekant med tio- och tjugotalen och har fått lära mig många nya saker. Exempelvis hur man bygger en järnväg i snöstorm, säger han.
En stor del av ett författarskap idag är också att vara ute på turné för att marknadsföra och prata om böckerna.
Bokmässan är självklar men också mängder av små och stora bokprat på bibliotek och andra ställen.
Till Storfors reser Jan Guillou för första gången.

– Jag gillar att få träffa mina läsare, det brukar vara väldigt upplivande. Halva året är jag helt ensam med min text och då är läsaren bara en illusion, säger han.

I Storfors hoppas han att få möta läsare sprängfyllda med frågor och kommentarer.
– Jag berättar naturligtvis om mina böcker och mitt liv som författare, men det allra bästa brukar vara frågestunden efteråt, säger han.


Av Eva Wiklund
Foto: Thron Ullberg