Swedish modern

8 december, 2016 1,503 Views

Samhällsförändringarna under 1900-talets första hälft innebar för många människor en förbättrad levnadsstandard. I Sverige fick allt fler både mer pengar och fritid att lägga på inredning. Många formgivare såg sitt kreativa uppdrag även som ett socialt projekt som gick ut på att produkterna skulle kunna köpas och användas inte bara av en avgränsad elit utan också av den växande medelklassen. Vi får dock inte glömma att det fortfarande till stor del var lyxprodukter som framställdes eftersom tillverkningskostnaderna var svåra att pressa ner. En möbel var ofta en större investering.

Begreppet Swedish modern kom att myntas vid världsutställningen i New York 1939. I samband med olika världsutställningar presenterades det senaste inom formgivning från olika länder och vissa fick mer uppmärksamhet än andra, olika utmärkelser delades ut och journalisterna skrev flitigt om dessa stora evenemang. I New York entusiasmerades många av de svenska bidragen där bland andra Josef Frank, Bruno Mathsson, Elias Svedberg och Astrid Sampe fanns representerade.

Formspråket skiljde sig från 1920- och 30-talets funktionalism då det blev mjukare. Materialen skulle vara ”ärliga” och trä ansågs vara ett sådant. Funkisens stålrörstrend fick kliva åt sidan för en stil som av samtiden upplevdes som mer hemtrevlig. Färger och mönster fick åter ta plats i hemmen och kontrasterade mot de tidigare idealen som var mer avskalade, i vissa fall närmast sterila.

Firma Svenskt Tenn med de välkända namnen Estrid Ericson och Josef Frank rönte framgångar vid världsutställningen. Det kan sägas att de produkter som formgavs av dem då, av vilka många nytillverkas ännu idag, är typexempel på vad vi idag kan stilbenämna som Swedish modern.