mnytt.se MĂ€klarnytt och Motornytt
Under 2025 har Degerfors kommun firat sitt 100-Ärsjubileum. Det finns dock invÄnare pÄ orten som Àr Àldre Àn kommunen de bor i. Mnytt har trÀffat 101-Ärige Sven Persson för en resa genom minnenas allé, frÄn barndomens Landskrona till Degerfors och vidare till de Àventyr han varit ute pÄ som pensionÀr.
101 Är. LÄt oss sÀtta det i perspektiv. För 101 Är sedan hade Ernst Rolfs banbrytande revy Lyckolandet premiÀr och Allsvenskan i fotboll spelade sin första sÀsong. Samma Är föddes Sven Persson. Han tar emot i sutterÀngvillan i Degerfors med ett fast handslag och visar oss uppför det han kallar sin egen hÀlsotrappa för att berÀtta sina minnen frÄn ett lÄngt och hÀndelserikt liv. Vi tar det frÄn början.
Sven föddes och vĂ€xte upp i Landskrona, dĂ€r förĂ€ldrarna hade en villa pĂ„ Artillerigatan 46 â ett hus som Ă€nnu stĂ„r kvar och till det yttre Ă€r sĂ„ gott som oförĂ€ndrat. Och det var just inom artilleriet Sven kom att göra sin vĂ€rnplikt, till vilken han ryckte in under inledningen av andra vĂ€rldskriget.
– Jag jobbade pĂ„ en bondgĂ„rd pĂ„ somrarna nĂ€r jag gick pĂ„ realskolan, berĂ€ttar han, dĂ€r blev jag intresserad av hĂ€star och ville lĂ€ra mig rida och de hade hĂ€star inom artilleriet sĂ„ jag sökte mig dit.
Han tillbringade krigsÄren pÄ A3 i Kristianstad, först som vÀrnpliktig, sedan som krigsplacerad, och fick dÄ bland annat under en sommar bevaka grÀnsen vid Charlottenberg.
– DĂ„ hade jag en hĂ€stdragen kanon pĂ„ 7,5 centimeter att kĂ€mpa ner tyskarna med, men det blev tack och lov inget allvarligt dĂ€r.
NÀr kriget var över var Sven 21 Är gammal, Ànnu en ung man med livet framför sig. Hans far, som sysslade med spedition pÄ sjön, uppmanade honom att söka sig till varvet och sÄ blev det. Han började som springschas. HÀmtade verktyg, kröp ner i oljetankar under motorn för att slipa bort rost.
– Men mamma, som var slöjdlĂ€rarinna, hade bestĂ€mt sig för att jag mĂ„ste bli lĂ€rare pĂ„ nĂ„got, berĂ€ttar han med ett leende.
Det var tack vare det Sven med tiden skulle komma till Degerfors. VÄren 1950 var han fÀrdig lÀrare, och den sommaren gifte han sig ocksÄ med kÀrleken Britta, Àven hon nyutbildad lÀrare.
– Bröllopsresan gick till Sandhamn, för jag hade fĂ„tt jobb som simlĂ€rare dĂ€r, ler Sven.
Som nygifta och med samma yrke ville de givetvis fÄ anstÀllning pÄ samma stÀlle sÄ att de kunde bo tillsammans, och efter att ha besökt skolinspektören i Norrköping och förklarat situationen fick de bÄda plats i Falerum nÀra à tvidaberg.
– SmĂ„landsbönderna hade idĂ©n att om man ska bygga en skola ska den ligga sĂ„ att alla barnen hade lika lĂ„ngt att gĂ„ till skolan, sĂ„ vi hade ett stort fint hus mitt i skogen.
Efter nÄgra Är i SmÄlandsskogen flyttade den lilla familjen vidare till Dalarna dÀr Sven och Britta under de kommande Ären arbetade pÄ en rad olika skolor samtidigt som familjen vÀxte. Det blev totalt fem barn, Àldsta dottern född 1951 och yngste sonen 1964.
Det mĂ€rks att Sven Ă€r glad och stolt över alla sina barn och barnbarn, och numer Ă€ven barnbarnsbarn, och han gör flera utvikningar om de tre döttrarnas och tvĂ„ sönernas vĂ€gar genom livet, om vad barnbarnen Ă„stadkommit, om svĂ€rsonen Francisco som Ă€ldsta dottern Birgitta trĂ€ffade under sin tid som volontĂ€r i Nicaragua och som efter att nĂ€r han först kom till Sverige ha startat en cykelverkstad i ett gammalt skyddsrum i Lund med tiden kom att bli chargĂ© dâaffaires pĂ„ Nicaraguas ambassad.
Med Ären och den vÀxande familjen började Britta uppleva att det var allt mer slitsamt att kombinera heltidsjobb med att vara fembarnsmor. DÀrför blev det bestÀmt att Sven skulle söka en rektorstjÀnst för att öka familjens inkomster, och det ledde till att han 1970 tilltrÀdde som studierektor pÄ Parkskolan.
– Rekorn pĂ„ Parkskolan hette KĂ€llĂ©n och vi hade mycket skojigt ihop, sĂ€ger Sven och berĂ€ttar om skolresor man tog med eleverna pĂ„. Man paddlade kanot pĂ„ VĂ€rmlandssjöarna, var uppe och flög i Torsbytrakten, var ute och red.
– Det mĂ„ste ha varit roligt att vara i skolan pĂ„ den tiden.
I Degerfors bor han fortfarande kvar. I samma hus dĂ€r han flyttade in för mer Ă€n fem decennier sedan. En av sönerna bor kvar i Degerfors och hjĂ€lper till med handling och skjuts och annat nĂ€r det behövs, de andra barnen och barnbarnen kommer pĂ„ besök sĂ„ ofta de kan. PĂ„ det hela taget klarar sig Sven dock sjĂ€lv. Lagar mat, bakar och diskar. Ăr ute och rör pĂ„ sig â numer med rullator för balansens skull â umgĂ„s med vĂ€nnerna och grannarna Bengt och Leena Farebo, som ocksĂ„ Ă€r med under intervjun.
– Vi byggde vĂ„rt hus 69 och Sven och Britta flyttade hit 70 sĂ„ vi kom hit nĂ€stan samtidigt, berĂ€ttar Bengt.
Inte minst den vandrargrupp Sven och goda vÀnnen Mats Johansson startade upp efter att ha blivit pensionÀrer har varit ett sÀtt att sÄvÀl umgÄs som att komma ut i naturen.
– Varje onsdag var vi ute och gick omgivningarna, sĂ€ger Sven och berĂ€ttar att gruppen hade sin grund i Degerfors Orienteringsklubb och att de flesta som var med pĂ„ vandringarna var gamla DOK:are, men att man ocksĂ„ hade gĂ€ster ibland.
Att de var ute och gick i omgivningarna ska dock visa sig vara ett visst understatement. De flesta vandringar, det har blivit mĂ„nga genom Ă„ren, har rört sig i ett omrĂ„de som ungefĂ€rligen strĂ€ckt sig frĂ„n Karlstad i vĂ€ster till Ărebro i öst, frĂ„n Nora i norr till Mariestad i söder, men man har dĂ„ och dĂ„ ocksĂ„ gjort en del lĂ€ngre utfĂ€rder. Man har bland annat varit i Ălvdalen och Landsort, vandrat pĂ„ vĂ€stkusten. Ănnu lĂ€ngre vandringar har dock Sven gjort pĂ„ egen hand, inte minst i fjĂ€llen.
– Mina fjĂ€llvandringar började med Birgitta och Katarina (tvĂ„ av döttrarna, vĂ„r anm.), första gĂ„ngen var runt 81-82, dĂ„ vandrade vi frĂ„n Abisko till Nikkaluokta.
DÀrefter gjorde Sven fjÀllvandringar nÀstan varje sommar under flera Är. Ibland med grupper, vissa gÄnger pÄ egen hand.
– Jag minns en sommar sĂ„ var vi en grupp dĂ€r det var en stackars pojk som hade svĂ„rt att gĂ„, dĂ„ hade hans arbetskamrater skickat honom pĂ„ fjĂ€llvandring pĂ„ jĂ€kelskap.
Minnen och berÀttelserna frÄn fjÀllvandringarna Àr mÄnga, som nÀr mannen som lovat att ro honom tillbaka över ett vattendrag aldrig dök upp, nÀr stövlarna försvann vid en fjÀllstuga eller nÀr han var med en grupp och vandrade genom Lapporten och sedan tog Malmbanan till Narvik.
– Jag var alltid ivĂ€g minst en vecka, ofta mer. Det Ă€r nĂ„got alldeles extra att vara bland fjĂ€llen.
En hel del Ă€ventyr blev det ocksĂ„ ihop med ovan nĂ€mnde Mats Johansson. Inte minst var de ute pĂ„ flera lĂ„nga cykelturer tillsammans. Runt VĂ€ttern (utom tĂ€vlan och Ă„t motsatt hĂ„ll Ă€n om man cyklar VĂ€tternrundan), en rundresa pĂ„ Ă land med bĂ„de skyfall och fĂ€stningsbesök, en tur pĂ„ Ăland.
– Det var roligt att cykla över bron med bilarna bakom oss, det var för smalt för att köra om sĂ„ vi styrde trafiken de morgonen.
BerÀttelserna Àr mÄnga, om ögonblick, om hÀndelser, om mÀnniskor, om Àventyr och om resan genom livet; som sig bör nÀr man har ett sekel av minnen att berÀtta om.
Text och foto: Nicklas RemmegÄrd
Foto familje- och vandringsbilder: Privat
