mnytt.se Mäklarnytt och Motornytt
Under 2025 har Degerfors kommun firat sitt 100-årsjubileum. Det finns dock invånare på orten som är äldre än kommunen de bor i. Mnytt har träffat 101-årige Sven Persson för en resa genom minnenas allé, från barndomens Landskrona till Degerfors och vidare till de äventyr han varit ute på som pensionär.
101 år. Låt oss sätta det i perspektiv. För 101 år sedan hade Ernst Rolfs banbrytande revy Lyckolandet premiär och Allsvenskan i fotboll spelade sin första säsong. Samma år föddes Sven Persson. Han tar emot i sutterängvillan i Degerfors med ett fast handslag och visar oss uppför det han kallar sin egen hälsotrappa för att berätta sina minnen från ett långt och händelserikt liv. Vi tar det från början.
Sven föddes och växte upp i Landskrona, där föräldrarna hade en villa på Artillerigatan 46 – ett hus som ännu står kvar och till det yttre är så gott som oförändrat. Och det var just inom artilleriet Sven kom att göra sin värnplikt, till vilken han ryckte in under inledningen av andra världskriget.
– Jag jobbade på en bondgård på somrarna när jag gick på realskolan, berättar han, där blev jag intresserad av hästar och ville lära mig rida och de hade hästar inom artilleriet så jag sökte mig dit.
Han tillbringade krigsåren på A3 i Kristianstad, först som värnpliktig, sedan som krigsplacerad, och fick då bland annat under en sommar bevaka gränsen vid Charlottenberg.
– Då hade jag en hästdragen kanon på 7,5 centimeter att kämpa ner tyskarna med, men det blev tack och lov inget allvarligt där.
När kriget var över var Sven 21 år gammal, ännu en ung man med livet framför sig. Hans far, som sysslade med spedition på sjön, uppmanade honom att söka sig till varvet och så blev det. Han började som springschas. Hämtade verktyg, kröp ner i oljetankar under motorn för att slipa bort rost.
– Men mamma, som var slöjdlärarinna, hade bestämt sig för att jag måste bli lärare på något, berättar han med ett leende.
Det var tack vare det Sven med tiden skulle komma till Degerfors. Våren 1950 var han färdig lärare, och den sommaren gifte han sig också med kärleken Britta, även hon nyutbildad lärare.
– Bröllopsresan gick till Sandhamn, för jag hade fått jobb som simlärare där, ler Sven.
Som nygifta och med samma yrke ville de givetvis få anställning på samma ställe så att de kunde bo tillsammans, och efter att ha besökt skolinspektören i Norrköping och förklarat situationen fick de båda plats i Falerum nära Åtvidaberg.
– Smålandsbönderna hade idén att om man ska bygga en skola ska den ligga så att alla barnen hade lika långt att gå till skolan, så vi hade ett stort fint hus mitt i skogen.
Efter några år i Smålandsskogen flyttade den lilla familjen vidare till Dalarna där Sven och Britta under de kommande åren arbetade på en rad olika skolor samtidigt som familjen växte. Det blev totalt fem barn, äldsta dottern född 1951 och yngste sonen 1964.
Det märks att Sven är glad och stolt över alla sina barn och barnbarn, och numer även barnbarnsbarn, och han gör flera utvikningar om de tre döttrarnas och två sönernas vägar genom livet, om vad barnbarnen åstadkommit, om svärsonen Francisco som äldsta dottern Birgitta träffade under sin tid som volontär i Nicaragua och som efter att när han först kom till Sverige ha startat en cykelverkstad i ett gammalt skyddsrum i Lund med tiden kom att bli chargé d’affaires på Nicaraguas ambassad.
Med åren och den växande familjen började Britta uppleva att det var allt mer slitsamt att kombinera heltidsjobb med att vara fembarnsmor. Därför blev det bestämt att Sven skulle söka en rektorstjänst för att öka familjens inkomster, och det ledde till att han 1970 tillträdde som studierektor på Parkskolan.
– Rekorn på Parkskolan hette Källén och vi hade mycket skojigt ihop, säger Sven och berättar om skolresor man tog med eleverna på. Man paddlade kanot på Värmlandssjöarna, var uppe och flög i Torsbytrakten, var ute och red.
– Det måste ha varit roligt att vara i skolan på den tiden.
I Degerfors bor han fortfarande kvar. I samma hus där han flyttade in för mer än fem decennier sedan. En av sönerna bor kvar i Degerfors och hjälper till med handling och skjuts och annat när det behövs, de andra barnen och barnbarnen kommer på besök så ofta de kan. På det hela taget klarar sig Sven dock själv. Lagar mat, bakar och diskar. Är ute och rör på sig – numer med rullator för balansens skull – umgås med vännerna och grannarna Bengt och Leena Farebo, som också är med under intervjun.
– Vi byggde vårt hus 69 och Sven och Britta flyttade hit 70 så vi kom hit nästan samtidigt, berättar Bengt.
Inte minst den vandrargrupp Sven och goda vännen Mats Johansson startade upp efter att ha blivit pensionärer har varit ett sätt att såväl umgås som att komma ut i naturen.
– Varje onsdag var vi ute och gick omgivningarna, säger Sven och berättar att gruppen hade sin grund i Degerfors Orienteringsklubb och att de flesta som var med på vandringarna var gamla DOK:are, men att man också hade gäster ibland.
Att de var ute och gick i omgivningarna ska dock visa sig vara ett visst understatement. De flesta vandringar, det har blivit många genom åren, har rört sig i ett område som ungefärligen sträckt sig från Karlstad i väster till Örebro i öst, från Nora i norr till Mariestad i söder, men man har då och då också gjort en del längre utfärder. Man har bland annat varit i Älvdalen och Landsort, vandrat på västkusten. Ännu längre vandringar har dock Sven gjort på egen hand, inte minst i fjällen.
– Mina fjällvandringar började med Birgitta och Katarina (två av döttrarna, vår anm.), första gången var runt 81-82, då vandrade vi från Abisko till Nikkaluokta.
Därefter gjorde Sven fjällvandringar nästan varje sommar under flera år. Ibland med grupper, vissa gånger på egen hand.
– Jag minns en sommar så var vi en grupp där det var en stackars pojk som hade svårt att gå, då hade hans arbetskamrater skickat honom på fjällvandring på jäkelskap.
Minnen och berättelserna från fjällvandringarna är många, som när mannen som lovat att ro honom tillbaka över ett vattendrag aldrig dök upp, när stövlarna försvann vid en fjällstuga eller när han var med en grupp och vandrade genom Lapporten och sedan tog Malmbanan till Narvik.
– Jag var alltid iväg minst en vecka, ofta mer. Det är något alldeles extra att vara bland fjällen.
En hel del äventyr blev det också ihop med ovan nämnde Mats Johansson. Inte minst var de ute på flera långa cykelturer tillsammans. Runt Vättern (utom tävlan och åt motsatt håll än om man cyklar Vätternrundan), en rundresa på Åland med både skyfall och fästningsbesök, en tur på Öland.
– Det var roligt att cykla över bron med bilarna bakom oss, det var för smalt för att köra om så vi styrde trafiken de morgonen.
Berättelserna är många, om ögonblick, om händelser, om människor, om äventyr och om resan genom livet; som sig bör när man har ett sekel av minnen att berätta om.
Text och foto: Nicklas Remmegård
Foto familje- och vandringsbilder: Privat
