Helgtips v. 12

Fredag och helgtips. Denna vecka, när även nya numret av Mnytt landar i brevlådan, blir det musik du nog inte visste att du behöver och en både roande och tankeväckande film.

FILM I Boots Rileys milt absurda satir Sorry to bother you får telefonförsäljaren Cassius rådet att använda sin ”vita” röst för att sälja mer. Det leder till en raketkarriär och blir starten på en händelsekedja som inte bara sätter Cassius solidaritet med sina vänner på prov utan leder till en häpnadsväckande upptäckt som ger filmen en lätt surrealistisk twist. Det är en mycket underhållande film, men också en satir över vår tids kapitalism och samhälle.

Scenen där Cassius bara i egenskap av att vara svart mer eller mindre tvingas rappa på en fest hos en startupmiljardär är fantastiskt rolig, men visar också på hur kultur både skapas och konsumeras utifrån förväntan. Cassius framträdande möts av jubel, men jublet blir i sig också djupt rasistiskt och klassförtryckande i det att det uppstår utifrån en idé om vad en svart man ”ska” berätta. Berättelser om erfarenheter som Cassius inte bär på, men som han utifrån sin hudfärg och klassposition förväntas bära. För publiken bryr sig egentligen inte, allt de vill ha är vad vi skulle kunna kalla misärporr. En misärporr som sammanfattad i det enda ord Cassius använder blir exakt vad de som lyssnar vill höra, och som de fyller med sina egna föreställningar. Den borgerliga kapitalismens förmenta välmenande kläs av, och en scen som hade kunnat avfärdas som effektsökeri medelst explicit språkbruk blir fruktansvärt rolig.

Det är en film som bjuder på en hel del skratt, men lämnar en också med känslan att det är roligt för att det ligger obehagligt nära en möjlig verklighet. Skrattet fastnar lite i halsen när man inser att det någonstans sitter en Elon Musk-beundrande tech bro som ser filmens Steve Lift som en inspirerande förebild.

Sorry to bother you finns sedan någon vecka tillbaka på SVT Play och ligger kvar där till och med 16 april.

MUSIK Utmärkta skivbolaget Ace Records har genom åren släppt en lång rad samlingsalbum som varit fullkomligt essentiella ur poparkeologisk synpunkt. Nyligen fick jag deras She came from Hungary (utgiven redan 2018) i min hand, och blev återigen knockad av musik jag varken visste fanns eller att jag behövde. Låtar som Zsuzsa Mátrays Könyörögni nem fogok eller Beáta Kardas Mindig tanul az ember eller egentligen vilket som helst av de 24 spåren visar med önskvärd tydlighet att den ungerska 60-talspopen inte stod sin västerländska motsvarighet efter, samtidigt som den har något alldeles eget. Det bjuds både hårdsväng och psykedeliska influenser på ett sätt man inte skulle tro att det kunde låta bakom järnridån i mitten av 60-talet. Ett extra plus för den fylliga bookleten som berättar hur en så sprakande popscen kunde uppstå i det kommunistiska östblocket och bjuder på biografier om alla de medverkande sångerskorna.

Tyvärr finns ganska lite av musiken på strömningstjänsterna, men klicka hem cd:n (eller 14-spåriga LP:n) vetja. Det är det definitivt värt. Fantastisk musik som du högst troligtvis aldrig hört.

Nicklas Remmegård