Färsk tradition med forntida rötter

Du visste det nog inte då men när du för några veckor sedan gav ditt nyårslöfte var det i grund och botten för att blidka forntida gudar.

Faktum är att seden att avge någon form av nyårslöften är äldre än man kan tro. Redan för 4000 år sedan gav babylonierna löften som en del av den tolv dagar långa Atikufestivalen som markerade början av det nya året. Dessa löften handlade dock inte om självförbättring utan hade snarare karaktären av löften till gudarna om att exempelvis betala sina skulder. Tanken var att den som höll sina löften skulle få gudarnas gunst. Denna sed togs senare över av romarna som i samband med årsskiftet hedrade guden Janus med offergåvor och löften inför det kommande året.

Här i Sverige är nyårslöftet betydligt mer sentida. Traditionen var okänd i det gamla bondesamhället, men importerades från USA någon gång kring förra sekelskiftet för att långsamt få fäste. Ordet nyårslöfte myntades först på 1940-talet, men fick då inte större spridning än att det saknades när Svenska Akademiens Ordbok trycktes 1947. Redan under mellankrigstiden skrev dock tidningarna om idén att avge löften om goda föresatser vid årsskiftet, varför man kan anta att det åtminstone i vissa kretsar blivit tillräckligt vanligt för att någon pigg redaktör ska ha snappat upp det hela som en trend.

I den anglosaxiska världen var däremot nyårslöften förhållandevis vanligt redan på 1600-talet, och i början av 1800-talet var det tillräckligt spritt för att vara föremål för satir. Även här föregick fenomenet ordet, och det äldsta belägget för begreppet ”New year’s resolution” hittas i en tidning utgiven i Boston 1813.

Till slut etablerades så denna forntida sed även här, och när du med högtidlig stämma på nyårsnatten utfärdade ditt löfte om att träna mer, dricka mindre eller umgås mer med familjen uttryckte du på samma gång alltså en önskan om de babyloniska gudarnas gunst.

Källor: Nordiska museet, svenskahogtider.com, history.com, trafalgar.com, Wikipedia