Så länge har vi ätit julbord på lokal

Efter förra julens begränsningar ser nu restauranger runtom i Sverige fram emot att duka upp julbordet och på nytt hälsa välkommen med glögg, skinka och en känsla av julefrid. Men när började vi egentligen äta julbord på restaurang?

Från början betydde julbord ett festligt dukat bord med exempelvis grenljus och skådebröd som stod uppdukat under hela julen. Under 1800-talet växer sedan vårt traditionella julbord fram ur smörgåsbordet (som i sin tur är en utveckling av brännvinsbordet) för att först runt sekelskiftet 1900 vara vanligt i det svenska julfirandet. Sedan dess har rätter kommit och gått, medan andra bestått.

Att reda ut när och var det första julbordet på restaurang serverades är inte alldeles lätt. All information vi hittar tycks bygga på samma ursprungskälla, och följer man källhänvisningarna hamnar man snart i en rundgång där en källa hänvisar till en annan som hänvisar till en tredje som hänvisar tillbaka till den första.

Vad som kan konstateras är att julbord på restaurang först uppstod, eller i alla fall blev populärt, strax efter första världskriget och att det då var lite finare restauranger som dukade upp julbord några få söndagar före jul. Tidpunkten är intressant, och det är kanske ingen slump att det sker just då.

Julbordet som en variant på 1800-talets smörgåsbord hade först nyligen etablerats, det var en tid som präglades av att vilja lägga de förfärliga krigsåren bakom sig och som alldeles snart skulle explodera i det glada och nöjeslystna 20-talet. Någonstans här, i skärningspunkten mellan att julbordet som vi känner det finns som idé och en växande hunger efter frivolitet, uppstår alltså restaurangjulbordet.


Foto: Carlsberg Sverige

 Sedan dess har populariteten bara ökat, 1900-talets exceptionella välståndsökning gjorde restaurangbesök tillgängligt för den breda allmänheten och många arbetsgivare bjuder idag sina anställda på julbord på lokal. Medan julen historiskt börjat först på julafton ser vi det idag snarare som julbordssäsongens slutpunkt.

Text: Nicklas Remmegård