Lämnade Majorna för Bjurtjärn: ”Tystnaden är underbar”

För ett och ett halvt år sedan tog Linda Leo över ett hus från 1853 i Bjurtjärn. Sedan dess har hon steg för steg renoverat huset, och sedan någon månad tillbaka bor hon här permanent. Mycket återstår att göra, men Linda har hittat sin plats på jorden.

– Jag känner mig mer hemma här än jag gjort någon annanstans, säger hon.

– Jag hade tur som fick köpa huset, berättar Linda Leo när hon visar runt i det gamla hus hon som bäst håller på att renovera. Jag ringde mäklaren första dagen det kom ut och sade att jag ville ha det. Sedan kom andra, tyskar och norrmän, som lade högre bud men säljaren ville ha en snabb affär så de tog mitt bud. Jag blev så glad, jag trodde aldrig jag skulle få det.

Hon köpte 1800-talshuset intill en grusväg i Bjurtjärn för omkring ett och ett halvt år sedan. Då bodde hon i en stor lägenhet i Majorna i Göteborg men drogs mot rötterna i Värmland. Båda hennes föräldrar är från trakten, och det skulle visa sig att kopplingarna till just Frövetterstorp går långt tillbaka i tiden.

– Det har funnits släktingar som levde här redan på 1500-talet, men det visste jag inte förrän jag hade flyttat hit.

Till en början var hon här i omgångar, njöt av lugnet och tystnaden som kontrast till livet i Göteborg, men för varje gång kände hon allt mer att hon inte ville åka tillbaka hem. Så till slut bestämde hon sig för att bo här permanent, och i augusti flyttade hon och hunden Hjelmer, namnet kommer från en av Kalle Sändares busringningar, in.

– Det var ett stort steg att ta beslutet, men det var en lättnad att säga upp lägenheten, jag har inte ångrat mig en sekund.

De tidigare ägarna använde huset som sommarstuga och det har varit en del att göra på huset, liksom mycket som ännu återstår att göra. Taket är nytt, de flesta fönster är renoverade enligt alla konstens regler, likaså altandörrarna på baksidan.

– När jag bytte glas i dörrarna valde jag ett kulturglas som ser munblåst ut, säger hon och berättar att fönsterglasen är original, flera av dem just munblåsta med vackra mönster i.

Linda är bebyggelseantikvarie vilket hon kunnat dra nytta av under renoveringens gång. Som hon uttrycker det vet hon vad man inte ska göra, vad som är original och vad som under årens lopp bytts ut. Mycket av jobbet har hon gjort själv, men hon har också anlitat hantverkare där det behövts.

Under åren som gått har givetvis en del hänt med huset, exempelvis är varken ytterdörren eller trappan till övervåningen original, men många äldre detaljer finns kvar i huset. I fönstren är gamla mässingskrokar bevarade, dörren mellan sovrummet och vardagsrummet har ett vackert gammalt lås och i köket sitter den gamla vedspisen kvar intill sin betydligt yngre elektriska kollega, i vardagsrummet står en kakelugn.

– Den är det finaste i huset tycker jag.

Till nästa år ska de fönster som återstår att renovera fixas till, verandan ska få en till strykning med färg, det ska byggas en duschhörna i hallen, sättas upp ett litet tak över altandörren, inte minst återstår en hel del att göra på övervåningen. Ett av de båda rummen där uppe är målat och fullt användbart sommartid, det andra är i princip helt orört med kala timmerväggar och golvplankor som här och där sviktar under fötterna.

– Jag vill göra det här till en ateljé, säger Linda och tillägger leende:

– Fast just nu är det ett läskigt rum.

Hon gläds åt att hon vågade ta klivet och flytta hit, och åt att även de nu vuxna barnen tycker om att komma hit. Till jul kommer hela familjen samlas här, vilket i år blir något extra då hon precis blivit mormor, och hon ser fram emot somrarna när barnbarnen kommer kunna springa genom vattenspridaren. Stadslivet saknar hon inte alls.

– Tystnaden här är helt underbar. Och alla djur man får se, bara häromdagen stod en älgtjur på gården.

Text och foto: Nicklas Remmegård