Nyårskrönika: Det blev ett Kentår igen

Hur kommer du att minnas 2025? Kanske kommer du minnas det för någon av alla de dramatiska världshändelser som skett under året. För Donald Trumps återkomst som amerikansk president och alla hans påhitt som fått året att kännas oändligt långt. För skiftet av Påve. För kriget och den än så länge bräckliga vapenvilan i Gaza. För Ozzy Osbournes död strax efter hans och Black Sabbaths storslagna avsked från scenen.

Kanske minns du 2025 som året för tillökning eller förlust i familjen. Kanske som året då BIK Karlskoga gjorde sin bästa säsong någonsin eller då Degerfors IF helt heroiskt lyckades hålla sig kvar i Allsvenskan i säsongens sista match. Kanske minns du det för den inrikespolitiska turbulensen med flera partiledarbyten och ständigt bjäbbande om stort och smått. Eller så minns du det för massakern på Risbergska, den som för många här i vårt område kom så obehagligt nära, i en stad många av oss har en helt annan relation till än de platser där liknande dåd tidigare förekommit.

I min lilla värld var dock det största som hände under 2025 sex kvällar i mars. Sex kvällar då en rockgrupp från Eskilstuna tillfälligt återvände till scenen.

Det ska sägas att när nyheten om återkomsten landade förra hösten tog jag emot den med blandade, i huvudsak besvikna känslor. De skulle ju inte göra så. Slutet var ju så vackert och kunde inte något för en gångs skull få vara rent och oförstört? Men när allt kom omkring var jag givetvis tvungen att vara där, trots allt. Man ville inte att det skulle hända, men när det ändå hände är jag väldigt glad att jag tack vare en släng av fomo var där alla sex kvällarna (ja, jag är antagligen en smula dum i huvudet).

Jag kommer aldrig glömma de ljuvliga promenaderna från tunnelbanan till arenan, förväntan i kön och i trängseln framför scenen medan klockan på skärmarna räknade ned, den överraskande inledningen med ett medley från de två första plattorna, det rusiga slutet, hur alla känslor slog och sprängde när det sista ackordet tonat ut och den sista konfettiflingan sakta singlade ned från taket. Tårarna i Socker, den dovt pumpande synthen i Hjärta, det förlösande i att för allra sista gången (den här gången fick vi ett uttalat löfte att det aldrig kommer hända igen) vaja armarna över huvudet till 747. Jag var sjuk i tre veckor efteråt, det var det värt.

Det blev ett Kentår. I år också.

PS. 2025 må ha varit ett Kentår men årets bästa nya musik stod Anna von Hausswolff för, höstsläppet Iconoclasts är ett otroligt album där hennes sedvanligt dramatiska orglar blandas upp med popmelodier, jazzsaxofoner och närmast sakrala stämningar, samtidigt som det är hennes mest lättillgängliga alster sedan debuten. I en rimlig värld skulle Anna von Hausswolff få alla musikpriser vi har i det här landet.

PS 2. När Spotify Wrapped kom precis efter att vi skickat papperstidningen till tryck visade det sig att jag hade lyssnat på Kent i 20 297 minuter under 2025, vilket motsvarar precis över två veckor. Med det var jag på plats 540 på listan över de som lyssnat mest på Kent i hela världen. Kan inte bestämma mig för om det innebär att jag lyssnat lite väl mycket eller inte tillräckligt på Kent i år.

Nicklas Remmegård