En explosiv historia

Som inledning på Nobelveckan hade Nobelmuseets vänner bjudit in Ingvar Eriksson, med en lång bana inom sprängämnesbranschen bakom sig, för att berätta om trotylens historia och tillverkning.

Trotyl, eller TNT som det formella namnet trinitrotoluen förkortas, är ett av världens mest kända sprängämnen. Med sitt arbetsliv, där han arbetade med att bygga upp anläggningar och utveckla utrustningen för trotylproduktion, som fond berättar Ingvar Eriksson initierat och kunnigt om trotylen och dess historia.

TNT framställdes första gången 1863 av den tyske kemisten Julius Wilbrand, men det var först nära 30 år senare som en annan tysk kemist, Carl Häussermann, upptäckte dess explosiva egenskaper. I jämförelse med tidigare sprängämnen var trotylen väldigt lätt att hantera. Den går att gjuta, är inte känslig för stötar och tål temperaturer uppemot 300 °C utan att explodera.

 – Det var så lätthanterligt att det förklarades som icke sprängämne i England 1910, berättar Ingvar.

I Bofors började man tillverka trotyl under första världskriget. Man hade använt det i granater redan tidigare men då med trotyl importerad från Tyskland. Under kriget förbjöds dock denna handel och man beslöt starta sin egen tillverkning.

– Då höll man till alldeles intill där vi är, säger Ingvar med en gest åt det håll fabriken låg, man hade en osande trotylfabrik just intill herrgården.

Under åren utvecklade Bofors processen för framställning av trotyl och Ingvar nämner flera ingenjörer som varit betydelsefulla i arbetet. Inte minst lyfter han fram Thorwald Norell som efter att ha anställts hos Bofors i början av 1940-talet stod för en rad innovationer som gjorde att processen blev billigare, säkrare och fick högre kapacitet.

– I den tidigare anläggningen framställde man 800 kilo trotyl om dagen, i den nya var kapaciteten 1000 kilo i timmen.

Under decennierna som följde fortsatte framställningen av trotyl i Björkborn och man började via Chematur även sälja trotylfabriker världen runt. Ingvar har själv rest runt i världen för att bygga upp anläggningar och han kryddar sin framställning med anekdoter från sitt yrkesliv, som när den tystlåtne mannen i en kinesisk delegation visade sig vara industriminister och när han i en sprängämnesfabrik i Brasilien i mitten av 1980-talet fick se en maskin från 1895 som fortfarande var i drift.

– Så den investeringen hade betalat sig, ler han.

Efter kalla kriget började dock trotylfabrikerna läggas ned. Bofors lade ner trotylproduktionen 1995, och idag är inga av de fabriker Ingvar var med och byggde på 70- och 80-talen i drift. Efter Rysslands invasion av Ukraina har dock vinden vänt och det byggs allt fler anläggningar för trotylframställning.

– Bara man lyfter på en sten finns det någon där som vill ha en trotylanläggning, skämtar Ingvar.

Det är flera nya anläggningar på gång runt om i världen och han är själv exempelvis inblandad i byggandet av en anläggning i Kentucky i USA som kommer ägas gemensamt av Dyno Nobel och US Army. Med sin erfarenhet och kunskap är han med och stöttar i bygget av anläggningen.

– Nu är det fullt upp, säger han, så nu är jag inte pensionär längre.

Text och foto: Nicklas Remmegård